Gyllene tidevarv ersätts av

mörka onda framtidsutsikter

och drömmar människor bär på

blir till mardrömmar hon fruktar

så hon ej vågar att sova om natten

utan hon försöker att hålla sig vaken

i spökliga dimmor och för ett skådespel

om låtsas lycka och i fest och yra

där hon ej känns igen, vare av sig själv

eller omvärlden, och på dagen vandrar hon

som ett levande lik av trötthet uppgivenhet

och bär rädslan av ond bråd död.

Tills nästa gång hon måste fly

ty luften har förvandlats till gift

haven till stinkande spyor

skogarna doftar död

molnen är svarta som gift svampar

och regnet öser ner likt dödsbringande

blåsrörs pilar ifrån förargade änglar

i miljon tal över mänsklighetens

dumdristighet och egen förälskelses behov.

där hon förr kunde stå på bar backe

och låta den trygga vinden smeka

hennes hud len av gudars vinga slag

men som nu övertagits av vilda stormar

som piskar och trasar sönder hud och lem

av djävlars svansar till oigenkännlighet

för att falla till den förlorade jordens

bottenskikt och försvinna med allting annat

av svarta sorger och elände.

Och allting kommer att blandas och göras

till en gigantisk smet i universums kosmos

av eld, glöd, gas och lidande i väntan på en ny

stjärnsmäll för att rensa och börja om på nytt

i alltets moderkaka, som är det yttersta livmoder

som ej består av vatten, utan av ljusets låga

hopp, förlåtelse, tro och förståelse och

förhoppningsvis...

LIV

För vi skall finnas

för vi bör finnas

för att vi vill finnas.

Vem skall annars bära skulden?

vem skall be om förlåtelsen?

vem skall annars känna till och lära oss om felen?

hur skall vi annars kunna påvisa att vi verkligen kan lära

av våra misstag

hur skall vi annars få äran att sona våra brott mot världen?

dom ände som kan föra mänskligheten och livet vidare

och ge oss lärdomen att ge det mening med att leva

i harmoni, fred med jord, himmel och till och med helvetet

för att få en ballans.

VI