Du var en knopp, en liten blomma
som nästan skulle mogna och bli frukt
när livet blåste över dig sin vind
du torkad krympte utav brist på fukt

Ett litet russin har du levat som
med mycket sötma gömt i djupa veck
men med en yta som en torkad öken
med törst som ingen nånsin kunde stäckt

Nu gräver du den hårda leran
och plöjer fåror med din vassa plog
och slår ner störar, spänner linor
för hoppet finns hos dig att det är nog

Nog med sorger nu och nog med smärta
nog med tårar, nog med utspillt blod
nog med glömskans bleka slöja
som tidigt levnadslusten helt förtog
nog med lögner för det inre öga
som blundar hårt när ljuset faller på
nog med russintorka, nog med matthet
och ingen säker plats att vila då.

De frön som ramlar ner i mörka myllan
som vattnas av din nya tåreflod
ska säkert skjuta gröna skott och slingra
och sen ge druveskördar övernog

Du ser med tillfredsställelse på livet-
för utan något mörkt ej ljuset ses
och inga värdefulla gåvor ges
där ingenting av värde blivit givet.