Det var den där januarinatten då den gnistrande kalla snön inte förmådde tävla med värmen och hettan inom oss. Vi var på väg hem, du småretades och kastade lösa snöbollar mot mig och jag log ikapp med stjärnorna, lika berusad av din närhet som av de öl vi delat. Den natten var vår och månen bar på ljuset från resten av livet.

Din idé om att ta genvägen lät lika självklar som vår tro på odödlighet och jag önskar att jag protesterat. Det var din blick då som berättade livets historia, när isen brast och jag frös fast för alltid...