Vandrar i mina egna fotspår

staden har bevarat minnet

av skratt som ekade mellan husväggarna

två varma kroppar

i vinternatten

för ett ögonblick

i förutsättningslöst möte

Från uppvärmda tak droppar isen

likt de tårar

som fyllde fotavtrycken stelfrusna

när ögonblicket övergavs

av rädslans stumhet

mina fötter berör varje spår

medan hjärtat gråter

Benen för mig steg för steg

längs med känslominnen

det svindlar för ögonen

när kroppen sakta berör

det oundvikliga

ackompanjerad av själens skrik

andningen upphör