Du satt i din gungstol,
berättade ditt liv för mig.
Jag log, frågade och bara
njöt.

Ditt svarta hår, bruna ögon,
vidgades då minnet av
din man återupplevdes.
Din man, var enligt dig en
underbar man, men dog
en sen kväll.

Polisen hem till dig kom
lämnade nycklar och
hans saker, men inte honom.
De bara sa:
"Han blev påkörd
av en alkoholist."

Sorgen ditt hjärta skulle
få bära fanns inte några ord för.
Din son, som sjöng likt en ängel,
såg ut som en stjärna,
underbar och älskad
fann Gud som en saknad skatt.
Hans hjärta stannade, inget att göra.

Stackars, stackars mormor, som
åter igen fick trasigt hjärta.


Nu du återförenad med din man
och alla dina barn, som dog en allt
för tidig död.

Nu jag minns dig sittandes i din gungstol,
sjungandes och minnandes saker
från förr.
Ler då jag ser dig i molnen, sträcker
nu upp armarna så du kan ge mig
kraft.