I vårljuset avslöjas sprickan

genomgående brottyta

sänker sig ned i själens djup

från hjärtats mörka dolda rum

Mina blickar följer vägen

ned i det okända

kroppen svajar av rädsla

andningen upphör för ett ögonblick

Sakta stiger det som dolts

med förödande kraft

hjärnan skriker varningar

för att flykten ska fortsätta

Men jag stannar

paralyserad av rädslan

och av önskan att bli fri

till kropp och själ

Jag hör ett muller

av begynnande undergång

när en ljudlös kramp

kramar mitt hjärta

En eruption av känslor

stiger som en renande gejser

jag exploderar inifrån

hållandes mitt hjärta som livboj

Själens skärvor glimmar

i varje bit finns jag

en miniatyr av helheten

gnistrar i vårsolens ljus