"Om jag blir rik, vill jag göra en resa."
"Var då?"
"Jorden runt."
"Detta låter kul."
"Då vill jag ha dig med."
"Mig?" "Ja, dig, du finns ju för mig om jag lider av mina smärtor.
"Om jag blir rik vill jag bota dig från de smärtor du har."
Ögonen vattnades av de orden.
Aldrig hade någon sagt så, med just de orden. Ivern, lyckan, sorgen och den stora frustration fick de båda väninnorna att omfamna varann och gråta i varandras armar.

Timmarna gick medan de satt och tittade in i varandras ögon, utan ett enda ord infann de sig i ett tyst amtal. Sakta kunde de se ljuset, sakta kunde de höra ljuden från gårdens lekande barn. Åter igen var de i varklighetens centrum där de också insåg de var sårbara.