Längtan, säger hon, är ett döende.

Något som alltid tar slut, något som växer sig starkare och starkare för att brisera, slutligen och evigt.

Min längtan är flyende och i ständig förändring, otryckt och naken.

Ibland har jag klätt den i ord, bevisat för mig själv hur den lever och reser sig och flyger högt och långt och hur jag aldrig når den just därför. Jag släpper den fri då att leva sitt eget liv bortom vart förnuft och var tanke.

Men den kommer alltid tillbaka så tillslut så avlivar jag den snabbt och raskt med ett tvärsnitt över pulsen.

Det är när jag ser den där, liggande på sin högra sida om längtor har sådana som jag förstår på riktigt att de tar slut.

Antingen av uppfyllelsen eller för bödelns hand, min eller någon annans.

Längtan, säger hon, är ett födande.

Den har andra färger, en annan stavning och ser inte likadan ut då jag sluter ögonlocken. Den har ett annat tempo och jag håller den i förbifarten stilla ett slag i mina händer.

Blåser på den, helt lätt och kastar den upp upp och långt och står helt tom.

Jag lämnades ensam helt kort, som en paus.

Nu tänker jag att jag måste vart någons längtan en gång och att hon talat mig med orden som var hänsynsfullt utvalda.

Jag tänker om min längtan som på henne.

En födelse, ett liv, en död.