Jag mötte dig

i landet Längesedan.

Det var en sommar,

då gräset alltid var grönt,

då blommorna  alltid var vackra,

då solen lyste starkare,

då himmelen var blåare,

Ja, det var den sommaren,

då mina gröna ögon, 

mötte dina blåa

och tillsammans blev vi turkosa,

så som medelhavet är.

Ja, du vet,

om du har varit där,

så vet du, 

vad jag talar om.

Du valde mig,

den första gången, 

då du kom med din karamellpåse 

och dina ögon,

som gnistrade 

och din mun,

som log så vackert,

mot mig din utvalda

och vet du? 

I den stunden,

då jag mötte dig

så kände jag mig,

som en prinsessa.

Ja, dina ögon var min spegel

och dom var vackrast min vän.

Jag njöt av varje sekund,

du höll mig i dina händer,

jag minns varje kyss,

varje smek,

varje andetag,

i din heta närvaro.

Men jag hade något annat i livet,

ja, något annat,

jag bara var tvungen,

att göra,

det jag måste göra.

Jag förbannar mig själv varje dag,

för utan dig,

är varje dag som en plåga.

Den dagen,

då våra hjärtan särades,

blev livet mörkare.

Ja, mitt hjärta saktade farten och stannade inne.

Varje andetag utan dig,

känns tungt,

varje blick i spegeln,

får mig att hata mig själv,

mer och mer, 

för varje dag som går

och jag vet att du fortfarande

älskar och längtar,

ja, jag vet

och jag känner liksom du, 

men det är min hemlighet.

Men älskade, du ska veta,

att du bor i mitt hjärta

ända tills tidens slut.