med en snorkel av handsmidd brons dyker hon yppig
runt som en lekfull delfin i en sumpig göl av kvicksilver,
svavel och rätt mycket kokande koppar

håret ligger slickat längs ryggen när hon plötsligt häver
sig upp på kromade armbågar över strandkanten,
jag gissar det måste vara en bra bråddjup göl som hon
kallar sin egen lilla önskepöl

Jag blinkar torrt i ett fåfängt försök att verka tycka det
hela är precis hur alldagligt som helst men det går väl
inte särskilt bra, det märks på hur hennes ögon glöder
till som i en svårtolkad flirt

och lite rädd är man förstås, att hon ska dra en med
ner i soppan med ett os så giftigt att det får himlen att
verka som ett enda stort svart hål rakt ut i ingenstans

Men hon bara ler i mjugg och aldrig begriper jag vad
hon med mig vill, för varje gång det händer dyker hon

-och kommer inte upp igen
förrän jag drömmer samma dröm igen, i nästa liv