Lily, du vackra dotter.
Om jag fick säga dig någonting skulle det vara att aldrig komma till världen. Att aldrig sätta din fot på denna jord. Ibland tänker jag att du ska få komma hit, att jag ska föda dig och älska. Att min kärlek ska bära dig genom livet. Kärlek är bräckligt och jag med. Jag är inte rätt person för att föda dig, du oskyldiga barn. Jag har alldeles för ont i min själ. Jag har lärt mig den hårda vägen att inte försöka bära något när jag inte kan bära mig själv. Jag utsätter inte dig för det min mor utsatte mig för. Du ska inte komma till världen för att bära din mors smärta. Du har nog på att bära själv i den ryggsäck varje människa föds med. En människas känslor är den tyngsta bördan. Skulden, allra tyngst. Den är vanligt förekommande i vår släkt. Från släktled till släktled har den vandrat. Jag sätter stopp för det nu. Du ska aldrig se skymten av den skulden. Du kommer känna skuld ändå. Du föds svensk, Lily. Det är smärtsamt.

Det är en stor värld vi lever i. Med mycket smärta och mycket kärlek. Alldeles för mycket kärlek. Den svämmar över och gör människor tokiga. Bli aldrig så kär att du lämnar över din själ till kärleken, Lily. Du förlorar dig själv. Förlora aldrig dig själv. Har du inte dig själv har du ingen. Stå på din egen sida, på det stadigaste benet. Och gör aldrig något du inte vill. ALDRIG. Lyssna till dig själv. Annars kommer du att ångra dig resten av din tid. Det är inte värt det. Lyssna alltid till dig själv. Och håll för öronen när människor talar illa om dig. De vet inte vad de säger. Du behöver inte höra på. Lyssna inte på skällsord, lyssna till de vackra orden. De finns, de leder dig rätt. Du har dem inom dig. Orden. De är din arvedel.

Håll ditt huvud högt och var stolt över att du kan andas. Var stolt över dina förmågor och använd dem väl. Var vänlig mot människor, men inte så att du döljer dig själv. Våga säga ifrån och hävda din rätt. Du har all rätt att finnas.

Ändå tänker jag inte tillåta din existens.
För att det inte är rätt. Du ska inte förstöras av den här världen. Du ska älskas ofödd. Jag kommer alltid att älska dig, med allt jag är. Men den uppfostran jag kan ge dig är inte tillräcklig. Jag kan lära dig att knyta skosnören och koka pasta, men när det kommer till kärlek och glädje vet jag litet. Det finns inga läroböcker om hur man ger kärlek på bästa sätt, eller hur man ler när allt inom en gör så fruktansvärt ont. Jag vet inte hur man uppfostrar en människa, hur man tar hand om någon annan. Jag kan inte ens ta hand om mig själv.

Förlåt, Lily. Du hade fått det vackraste rummet och de allra vackraste kläderna. Jag hade älskat dig med all den kärlek jag aldrig har fått användning av. Jag hade följt med dig till skolan första skoldagen. Jag hade lärt dig läsa och räkna. Jag hade lärt dig älska.

Jag är så rädd för att du skulle få ta del av den skuld jag och de innan mig fått bära. Jag är så rädd att inte räcka till. Att du inte skulle må bra. Att mitt lidande skulle smitta dig. Det skulle jag aldrig klara av. Jag skulle dö om du hade ont. Så mycket älskar jag dig, mitt ofödda barn. Så mycket älskar jag dig. Alldeles för mycket.
Det är därför du aldrig får komma hit. Min kärlek är giftig, Lily. Stanna i de oföddas hem.
Här hör du inte hemma, mitt barn.