blå skuggor i din brännheta panna
och jag skänker dig en krans
av grönskande prästkragar och strån av liv
dina ljusbruna lockar faller så naturligt
längs dina fjädrar, det som ska bli vingar
men som ännu bara är en skymt
av framtidens outhärdliga smärta

rakryggad av vrede ser du på mig
jag ler av värmen från din inre sol
låter dina ljusblå eldblickar fånga mig
gråter stilla i försoningens tecken
och lugnar dina skrik

jag vill omsluta din hud med annat än stål
som bomull vill jag älska dig
men din rustning är smidd i evigheten
och jag kan bara blunda för den ibland
när din sång letar sig in i sprickorna
när din omslutande kraft hittar mig

jag ska låta mina fingertoppar svalka dig en dag
havet ska få känna att det finns en himmel
och innan dina vingar bär mig härifrån
ska jag låta dig se en spegelbild av den du en gång var