En vän jag inte sett på många år
satt på en bänk mitt på gågatan.
Jag rusade, han satt.

En varm omfamning med leende.
Båda satt nu på samma bänk
medan människor rusade förbi.

Vi reste oss upp och sökte upp
teaterparken. Bänken var lutande.
"Snart trillar vi bakåt." Sa jag.
"Oj, ska det gå till så vilt?"
Vi lutade oss bak och tittade upp.
Såg lövverkens gröna prakt.

Hastigt adjö, rusade till bussen
ville hinna i tid.
Stängt.

Då jag var påväg hem ringde jag.
"Kvar i stan?"
"Jag behöver äta, sen åker jag hem."
"Vill du ha mat, så kan vi äta hemma
hos mig."
"Ja, vore gott?"

På väg mot stan kom en skur
hade ingen jacka.
Dropparna fyllde tröjan.

Då jag kom fram vinkade han.
Vi vandrade sakta den vägen
jag brukar gå.

Hemma hos mig satte jag på
maten medan vi pratade gamla
minnen.
Skrattet klingade.

Då vi åt var det som om vi inte
gjort något annat.
Stämningen hög då skratt blandades
med prat.

Tiden rusade iväg
kändes som då vi var unga
men ändå inte.

Ute på gården vaggade vi
i varandras famn medan regnet
föll.
Hans hand klappade ömt min
kind innan orden kom:
"Ta vara på dig, så ses vi snart."

Då han åkt kändes det som en dröm
tills ett sms kom.
Insåg han varit här och fyllde
hjärtat med små moln.

Kära vänner från förr
ger harmoni då man möts på
en bänk utan planering.