Då jag berättar att jag blivit misshandlad
möts jag av frågetecken.
"Varför?"
"Jag är väl behändig att misshandla?"
Då svartnar ögonen på den andra.
"Du som är så smart, hur kan du säga så?"
"Det är väl mysigt att knäcka mitt näsben, så blodet flyter."
"Hur kan du säga så?"
"Varför är det annars så att de jag trott älskat mig velat döda mig?"
Då lägger sig tystnaden som en tom dimma över oss.

"När kommer du över detta?"
"Jag tror aldrig man kommer över känslan av fruktan för sitt liv."
"Ta det och kasta ur det från ryggsäcken och glöm det."
"Det fungerar inte så, för har man som jag sett blod, ondska, så djävulens piska nått min rygg, så glömmer man aldrig."
Rysningar kommer över den som lyssnar innan frågan kommer:
"Vad har du gjort?"
Jag tappar alltid ögonen, då frågan kommer, speciellt från kvinnor.
"De som slår har inte förstånd att prata."

Många kvinnor tror det måste finnas provokation då en kvinnan misshandlas av den hon lever med, men så är det inte. Tystnaden lägger sig som ett rökmoln, tung, tung livlös känsla. Bara en liten blick som är fel, faller allt och hon får be om nåd.

Männen jag levde med och dessutom fick barn visade mig redan från början hur det kunde gå om jag stred mot det de bestämde. Säga emot var det inte att tala om, utan risk för att få håret avslitet, naglar i överarmen, knytnävsslag mot magen och handflata som studsa mot pannan. De gick in med smutsiga skor då jag precis städat.

Ha väninnor var det inte tal om, för då skulle dem vara med, så jag inte gjorde något mot deras regler. Fester, kalas, umgänge och många andra saker par gör fanns inte i dem relationerna.

Tvätta alla kläderna, stryka allt, laga mat, diska, ta hand om barn, handla, gå till doktorn etc var några av de sysslor jag var tvungen att sköta. Hade något nej kommit vågar jag inte tänka på konsekvenserna.

Då jag försökte lämna min dotters pappa, hotade han med att jaga mig genom hela landet, sticka kniven i hjärtat eller visa hela världen hur hemsk jag var. Valde då att stanna, trots det inte fanns någon närhet, ömhet trohet eller ens kärlek.

Eftersom jag inte hade jobb, pengar eller någon familj att komma hem till, så var jag fast, fast i ett fängelse.

Då min dotter kom ville jag ha socialen där, för jag visste att det kunde falla. Fick två underbara utredare som lyssnade på mer än jag anade.
"Slår han dig?"
"Nej!"
Om jag sagt ja, lagt sanningen på bordet, visste jag att min dotter var i fara.
"Du vet, jag tror dig inte," sa kvinnan och log mot mig.

Våren 2005 orkade jag inte mer. Strax efter min dotters storasyster slutade skolan visste jag aldrig vilket humör han hade. Ofta vaknade han så arg att bara ord som:
"Din djävla hora, du ska dööö!"
"Stick, men min dotter ser du aldrig mer!"
"Jag kommer att se till att du dör, så jag slipper se ditt fula nylle!"

Han blev så arg för jag pratade med en väninna i telefonen, skakade i kroppen, visste att om jag inte slet ut mig och dottern ur infernot, skulle jag vara död, död, bortglömd och hatade.

Då han stod i duschen hörde jag muttrande, så jag sa bara jag och min dotter, som precis fyllt 2 skulle ut i sandlådan.
Då han kom fylldes hela atmosfären med hat, förtryck och rädsla.
Fötterna kändes tunga, så jag inte kunde gå.

Han lyfte upp henne ur sandlådan, sa bara att hon skulle vinka adjö till mamma.
Jag sprang efter och försökte ta henne.
"Gör inget dumt," viskade han och slet henne från mig, satte henne i bilstolen utan ett ord...

Just då visste jag inte om han stack. Sekunderna kändes långa. Samlade ihop leksakerna och gick åter in.
Precis som då jag tänkte anmäla honom för kidnappning ringde hon och sa:
"Mamma, mamma."
Storasyster var med i bilen. Jag insåg av hennes tomma blick att något hade skett.
Jag tog med henne och min dotter till hennes område.

Då vi lämnat storasyster började min hotkänsla vända sig ut och in.
"Jag kommer att dö, jag kommer att dö!"
Inget föll på plats, bara gå, gå, gå.
Äta var inte tal om, eftersom jag nästan kräktes upp det.

Det var början på den långa flykt jag måndagen den 13 juni 2005 började.