Allt för många gånger blir jag dömd pga att jag har adhd.
Ja det är ju det handikappet som gör att andra har kul på min bekostnad.

Jag hatar denna defekt, känner hur den stoppar mina möjligheter att få det jag söker.
Det känns som jag inte fattar vad vissa pratar om då jag står i samtal. Kan helt enkelt inte hänga med.
Utanför då många pratar om sina drömmar, visioner och annat för jag vet att jag inte kan få det jag vill.

Att ta körkort är en stor historia. Tom där blir jag dömd!!! Måste visa att jag inte vill köra ihjäl någon annan och att jag är normal!

Tom så chefer och andra tackar nej till människor med adhd, för de är rädda att adhd-människor välter arbetsplatser. För vi har ju ett rykte att vi är dårar som slåss och inte har kontroll!!!

För nya människor berättar jag aldrig om mitt handikapp, varför ska jag göra det? Jag vet att jag blir dömd och då far illa. Det förs tom häxjakt på oss....
Eftersom det hellre sjukskrivs på livstid än försöker finna ett jobb som passar.
Barn blir omhändertagna för föräldrar anses olämpliga.
Just av den anledningen brukar människor med Adhd aldrig skaffa barn, partner eller få det liv de vill ha.

Dyslexi på ögonen och öronen är jag så lycklig över att jag har... Nej, jag hatar det, eftersom det stoppar mig. Många tycker jag är galen som inte planerar min framtid med högskola. Problemet är att jag aldrig kommer att klara det, eftersom det skulle kräva att jag satt 100% med näsan i böckerna, för att sen inte garantera mig att jag kommer få godkänt ändå.... Jag riskerar att vara i behov av så mycket stöd i skolan pga mina svåra problem med läsning.

Då jag berättar hur insatt jag är i mina problem, så säger människor:
"Gud vad negativ du är!"
"Är det inte bra jag inser mina begränsningar, så jag inte hamnar i sjuka situationer?"
"Se inte dina problem som hinder. Förresten har jag fått höra man kan ta en tablett så man blir smart."
"Dyslexi sitter inte i förståndet, eller något annat heller. Det utvecklas i hjärnloben v 15.... Det är ärftligt."

Jag gick dyslexilinjen, råpluggade om mitt handikapp, som hjälpte mig mycket. Fick godkännande att få informera om det. Problemet med att vara informatör är att man tjänar inget, sen betalar du alla dina resor själv. Dessutom betalar man för att få vara med i en förening om dyslexi...
Om samhället vill ha information om dyslexi, adhd, add etc så behövs väl vi för att informera?
Nej, då åker belästa från psyk och informerar.
De får pengar för att berätta om hur sjuka vi är och vilka metoder de har.
Visst är det bra?

Har grubblat fram och åter varför detta samhälle räds människor som är handikappade på olika vis.
Visst kan vi ta bort alla barn med handikapp så de normala inte behöver vara rädslan för att behöver möta såna som mig i framtiden. Då föds det bara barn som klarar skolan, får ett superliv och ingen behöver socialbidrag eller sjukskrivning.

Då jag säger så:
"Usch vad trist det vore vara," svarar den som hör.
"Varför då?"
"Alla behövs."
"Nej inte enligt samhället."
"Vad då inte enligt samhället?
"Vi kostar otroliga summor, sen är det behagligt att stänga ute oss från jobb och annat, för vi duger inget till."

Inser att allt för många människor växt upp med svåra dilemman pga att de har dyslexi, adhd, add och annat blir dömda, mobbade, slagna och ratade. Tom nedtittade och idiotförklarade.

Det värsta är att många fortfarande göms, aborteras bort, lämnas på hem etc.
Hur kommer dem att se på livet då de är vuxna?