En måndagsmorgon i september, dansade Sandra inför skolspelet, de skulle ha om en månad. Hon skulle vara Julia och Andreas Romio. Replikerna satt, dansen lika så, men nerverna i magen kunde inte få henne lugn.
"Sandra, kom nu och ät, så du inte kommer försent till engelskan."
"Mamma, jag har ont i magen, är så nervös."
"Detta är inget att vara nervös inför, allt sitter där som det ska, så du kan lugnt ställa dig på scenen."
"Mamma, snälla."
"Sätt dig nu och ät, flingorna finns på bordet, liksom mjölken."
Sandra masade sig mot sin stol, kände hur benet värkte, eller var det magen? Hon kunde inte riktigt orientera sig, så hon valde släppa smärtan i hopp om att det skulle gå över.

Engelskan var Sandras starka ämne i vanliga fall, men denna dagen var koncentrationen helt borta. Orden, glosorna och takten föll bort. Smärtan tog all hennes energi, svettpärlor låg tett över pannan, ansiktets annars ljumma färg, ändrades till vitt.
Plötsligt föll hon av stolen, skakade i hela kroppen utan att kunna nås.
Fröken rusade fram och klappade lätt henne på kinden. En annan klasskompis, Sara hämtade ett glas vatten som hon hällde över ansiktet.
Då ingen reaktion skedde, ringde de ambulansen, som kom inom kort.

På sjukhuset vaknade Sandra åter igen lite omtöcknad, virrig och trött.
"Hej, jag heter Dr Zeder."
"Vad gör jag här?"
"Du föll ihop i skolan, minns du det?"
Linsens grumliga skärpa fick synen att verka suddig.
"Jag ser inget."
"Nej, vi vet det, så vi tar prover. Sköterskan kommer och tar blodprov."
"Mamma, var är mamma?"
Rösten blev så skör att tårarna rann.
"Din mamma kommer strax, vi har förmedlat henne."
"Vad har jag?"
"Det är det vi kommer att vilja kolla. Det som oroar mig är din knuta på benet."
"Den har varit länge där, men jag har inte reagerat förrän nu, eftersom den värker."
"Tror vi kommer att vilja röntga den, för att kunna veta."
"Är det farligt med såna knutor?"
"Nej, inte alltid, men ibland."
"Okej, vad händer om.."
"Inte tänka om, vänta med det tills du vet."

Tankarna upptog hjärnan med vad knutan kunde vara för något, hennes planer inför livet sparkades bort då rädslan intog varje liten cell av hennes kropp.
Då hennes mamma kom in på rummet, såg paniken i ögonen rusade hon in, för att ta Sandras hand i sin och säga:
"Det kommer att ordna sig, pappa är också påväg, så då är vi samlade."
Sandra vände bort blicken, då tårarna sakta sökte sig ur ögonvrån, för att mamman inte skulle få se.

"Nu är det dags för röntgen."
Mamman reste sig upp från hennes säng hastigt utan att släppa dotterns hand.
Alla känslorna rusade genom kroppen lika snabbt, som nya kom åter. Pappan rusade in på rummet och sa:
"Å, kom så fort jag kunde, vad har hänt?"
"Sandra ska röntgas", sa mamman och la sitt ansikte i sin mans bröst, som la armen om mammans gråtande, skakande kropp.
De följde sängen en bit, satt förstörda i väntrummet, medan Sandra plågades av en böld inne hos röntgen.

"Nu är röntgen klar, sitt kvar, så pratar vi sen," sa en kvinna i en sjukhusrock.
"Okej, sa paret i kör. Tystnaden fick porrlandet i akvariet att susa i öronen, medan stegen personalen tog ekade i huvuden. Hade man inget att göra kunde man roa sig med att räkna hur många växter det fanns, eller undra vad de andra skulle röntgas för.
Takets vita färg matchade till golvets spräckliga matta. Tapeterna lika svåra att följa med fingertopparna, eftersom det var vävd, målad tapet.
Mitt i allt elände hördes den enorma klockan ticka. Tidsrymden föll ihop, känslan av tidlöshet infann sig, då klockslagen inte flyttade sig.
Evigt tittande på klockan, som bara gått tre minuter.
Rätt som det var öppnades dörren till väntrummet där två likbleka människor tittade upp.
"Vill ni följa med till kontoret?"
"Visst sa pappan."
"Snabbt stegrade gången, medan varje gång skorna sattes i golvet, ekade det
så enormt då öronen fångade upp ljudvågorna.
Korridoren kändes lång, så lång att den inte tog slut. Tavlor målade av Monet hängde längs väggarna och en massa växter följde deras gång.
Hastigt stannade Dr och vände sig om:
"Er dotter är inlagd för vi såg en tumör då vi röntgade henne."
"Åååå nej, sa mamman och föll ihop."
Tårarna avlöste varann innan de kunde samla sig.
På kontoret fick de veta hur omfattande det var. Smärtan var ett bevis på långtgående tumör.
"Vi hoppas vi kan rädda benet, men vi kan inte lova."
"Gör vad ni behöver, sa mamman och bad om nåd."
Läkaren hänvisade föräldrarna till väntrummet, dottern var redan på operationsbordet för att avlägsna tumören.

Väntan var lång.
Tårarna fångades upp i kläderna innan läkaren kom ut med beskedet att operationen gick bra.
Sorgen byttes ut mot glädje, men nu var det dags för Sandra att vila upp sig.