Vill bara säga allt ordnar sig.
Vill bara ta dig i famnen och trösta dig.
Vill bara lyssna då du behöver prata.

Sorgen lika djup som svartaste hav,
minnena skrapar själen,
svårt ibland, lättare ibland omöjligt ibland.

Då tårarna rinner, bränns kinderna,
vore det inte skönt om någon satt med,
torkade dem omsorgsfullt, medan du
kände dig mindre ensam just då?

Svårt att våga
svårt att våga känna
svårt att våga vidröra
svårt att bena ut.

Vet du om att du är underbar?



Lider med dig, då minnena öppnar såren.
Önskar så jag fick hålla din hand, låta dig
gråta ut i min famn, medan mina läppar nådde
din panna innan jag sa:
"Vännen, jag förstår det är tungt, jag vill
följa dig, hjälpa dig finna styrkan tillbaka."