Har en sjukdom
som kommer i skov.
Aldrig det kommer
då jag har tid.

Smärtan väckte mig
i morse klockan halv
fem.

Skrek, kunde inte
röra foten.
Hade feber
yr i huvudet.
Hes och ont.

Har en sjukdom
som aldrig försvinner.
Emunförsvaret faller
och jag kan inte stå.

Ana-positiv
heter denna och det
finns inget bot.
Bara antiinflammatoriska
tabletter.

"Krya på dig!"
Säger människor och går vidare.
Krya på mig från vad?
"Tänk positivt, det blir bra.
Blir sorgsen för jag vet
att det blir jag aldrig.

Har vissa perioder som är
bra, men sen räcker det
med förkylning så
kan jag inte stå upp.

Antikropparna som skyddar
kroppen mot inflammation
förkylning etc är för få hos
mig.

Inget botemedel!

Svårt att kunna prata om detta
då jag vill träffa någon.
Hur berättar man för någon
att jag aldrig blir frisk?

Vill inte ha det ödet som väntar
mig.
Vill inte tänka på att jag en dag
inte kan gå.

Får lägga mitt hopp i
forskarna som får nobelpriset
i medicin. Just mina och
många andras problem kan
de finna ett vaccin mot.

Sjukvården bryr sig inte om alla,
jag vet att det hade kunnat
stoppas i tid, om någon bara
brytt sig då jag var 14.

Vad säger man till sina barn?
Min dotter tror jag kommer dö
alltid.

Vill inte ligga mer på sjukhus, men
smärtorna blir jobbigare.
Tar medicin och sover.

Missar skolan, missar livet
ska jag nu ha plågor ett halvår,
ett år igen?
Måste jag då läggas in?
Tänk om jag inte vill?

Människor glömmer och tror
jag är frisk mellan varven, jag
är dum som tror det aldrig
kommer åter.

BOM!!!!

Haltar
frossa
skakar
kan inte sätta ner foten

HATAR VERKLIGEN DETTA!
Vill inte, vill vara frisk.

Tänker på mitt liv
fäller tårar och inser
att livet aldrig kommer
bli lätt.

Smärtorna ett bevis på
smärtor som livet åsamkat mig
så kroppen nu vill utplåna sig själv.

Kommer kanske aldrig kunna jobba.
Kommer kanske aldrig nå mitt mål.
Sjukdomen har skördat mångas liv.

Tål inte stress
tål inte förkylningar
tål ingenting nu mer.

Nå väl får ta dagen som
den kommer, vågar aldrig
planera för ett liv med någon annan
planer in i framtiden finns inte
inte ens om ett halvår.
Vågar inte, vet aldrig när
allt faller.

Känner hur svag kroppen blir
efter varje skov.
Längre tid att lära nytt
hjärnan orkar inte.
Hjärtat slår, men får kämpa
mer efter varje gång.

Ingen vill höra på, bär ångesten
på egen hand, ler och
pratar annat.
Ingen vet, ingen vill veta.

Ska mitt liv sluta såhär?
Kommer jag dö ensam?
Ingen kärlek i livet?
Inga saker jag utfört?

Vissa gör faktiskt det.