Liv.

Fantastiska hjärtan,

skimrar i dimman,

dimman vi kallar liv.

Ibland ser jag igenom,

öppnar jag dörren in,

mot nordväst

och just där ser jag siluetterna av liv,

dansandes i horisonten.

Och kanske är det då som jag växer inom.

Min röst stockar sig alltid då,

när vinden möter mitt ansikte,

som en ljummen varm bris,

strilandes som regnet,

när det rinner sakta på fönstret en varm sommmardag.

Och jag kan höra din röst då,

inom mig,

varm och ljuvlig som den är.

Men ibland ser jag bara vacker rimfrost på fönsterrutan,

kanske kan vi kalla dem mirakel

i deras underbaraste former,

ja, du har väl sett dem iskristallerna?

När de är i de vackraste formerna,

sköna som solen,

vackra som kärleken, 

kärleken som växer i djupet,

i djupet av mitt hjärta?

Ja, då kan jag äntligen känna det,

det som vi kallar liv.