Inte utan att alla i rummet kände den stigande olusten, vi visste ju alla att det inte blivit några hundringar på länge. Men Dan är ju Dan (och skäller mer än han bits) så det var nog det som gjorde att vi trots den något härska stämningen till slut kom igång över några dunkar vin. Ingen uttalade en mening som inte ägde hundra ord, varken mer eller mindre och det var med en viss ansträngning den sista skålen kunde utbringas. När jag sluddrat fram något obegripligt i fem minuter kom vändningen, vi skippade reglerna och övergick till ett ord:

SKÅL!!!