Jag hade barnet i mig

vaggande genom

smältpunkten av ett

motiv

man har bara vilja till ett liv.

Och barnet det skrek och gapade efter mat

och det växte som av sig självt

så är ju och livets hälft

småsteg viljade

jag är ju bara en liter dimma över plöjd åker

aldrig mer än så.

För se hur dagen fäller sin stråle över jord har markering på det ohöljda klara

för solar är det så lätt att lysa på att bara stråla och ständigen vara.

(en annan myrgår med blöta stövlar och gift (ja men för myggen) indränkt hud)

Och någonstans där kom barnet i mig tillslut

skrek och grät i vånda

hur i hundan ska jag hitta ut??