trädkronorna blir aldrig lägre, nysnön aldrig yrigare
än den där gryningen, då du svept min oskuld till historien
Oskuld
Vi ritade bläckhjärtan i fodralet jag å du
fyllde dem med våra namn och närhet
vi sjöng Bruceord som de vore våra
läste sagor ur vårt kommande liv
medan huden brände av förväntan
och blodcirkulation
minns hur du jagade nerver till flykt
med din gitarr och Fredrik Åkare
minns självkänslan som jublade
när du tecknade min kropp i blyertskuggor
där jag låg välkommet naken i ditt flickrum
minns det magiskt vackra i ditt lugn
när du oblygt lät mig makro-se
på ljuslågors fladdrande sken
i skiraste blygdehår
pojkens fotspår var redan översnöade
då mannen lämnade sina första
hoppandes mot stjärnorna
och den väntande bussen