Små knubbiga armar om halsen och en febervarm kind mot mitt nyckelben. Du är liten, så sjuk och mitt hjärta slits mellan hopp och förtvivlan.

Dockan du har fått av mormor är lika stor som du och när du håller dess hand brister mitt hjärta av bilden av er i samma vita kista. Dina blå ögon anar ingenting och dina ljusa lockar är lika ostyriga som humöret, kanske kan det rädda dig undan döden min älskade dotter.

 Idas sommarvisa på radion en vinterdag kanske är ett tecken?

[du ska inte tro det blir sommar]

Och cancer doftar död i bakgrunden.