den syns inte

den går genom märg och ben

piskar vattnet tills det flyger

ställer träden upp och ned

flyttar strandens sand

...

dynerna sjunger sorgesånger

vinden utplånar bergen

ruskar gräset

kastar ut allt

båtar blir vrak

stiltjen utplånar du

...

jag trodde först att du var vinden 

jag trodde att du var en naturkraft

att du var något jag aldrig skulle nå

men en dag gick jag ut

stannade i skogen hela natten

och när jag vaknade

hade du tagit

allt ifrån mig

...

du reste sedan med mig

genom allt

du söndrade förgjorde

allt som kom i min väg

du ratade och hatade

allt som jag älskade

...

allt som jag höll kärt

av det som var jag

tillintetgjorde du

när jag kände mig fri

kastade du mig

i den djupaste avgrund

...

när jag förstod att

vinden inte var en vind

då förstod jag

att du var ett regn

du var en flod

sedan blev du 

ett hav

...

men efter ett tag förändrades

allt och jag såg

att inget av det var sant 

du var precis allt

naturens krafter

kan ta sönder

men ändå var du

aldrig som naturen

...

du var aldrig

gryningens fågelsång

aldrig skymningens rodnad

aldrig susande trädkronor

eller blånande hav

...

du var människa

så egendomlig

att jag till sist föll

till föga och gick med på

att återigen kalla dig

vinden

...

vindens stormar river

trasar kullkastar

vinden samlar skräp

i lådor som ingen

gör sig av med

vi är som vinden

...

vi människor 

...

är som vinden

...

..

.