mitt

i detta

vara

som jag 

kämpat

att

försvara

allt försvann det bara försvann bort det lämnade mig jag testade repet först sedan repet igen sedan testade jag retur och retur igen och därefter prövade jag deleet tre gånger men de där minnena skulle bara lägga sig i och radera tusen goda minnen som flammade upp inom mig men så snart jag nådde papprets ark, eller satte mig vid mini iPad:en så kom det bara ord om mörker tusen ord om mörker och sedan blev det mer mörka ord som flödade ut utan slut...

saktade ned

tröck ned bromsen

på cykeln

men någon 

hade mixtrat

med bromsen

jag flög över styret

landade på huvudet

kroppen knöglade

ihop sig över huvudet

kroppen sträcktes ut

så kom cykelsadeln

dunkandes ned i skallen

jag tuppade av...

när jag vaknade

var det mörkt

jag var ensam

inga andra

cykelhjulen båda

var skeva och vinda

jag skrek - hallå ! ...

så djävla hårt var det

så förbannat djävla hårt

när du höjde rösten åt mig

när du skrek dina ordsalvor

att jag kände det som om

jag cyklade omkull var gång

sedan kom jag ut på andra sidan

sakta sakta reste jag mig glad över att jag

lilla lilla jag hade tagit mig ut hit på andra sidan

jag skrek - hallå !...

men ingen hörde

jag var ensam

det var kallt

det var så förbannat djävla hårt så fucking djävla hårt

att känna det igen precis som när jag cyklade omkull 

kylan var så otroligt hård den slog mig hårt

så förbannat djävla hårt eftersom jag lilla lilla jag

hade tagit mig till andra sidan och lämnat allt

det regnade varenda natt och hela dagarna lyste

strålade brände den obarmhärtiga solen lilla lilla mig

jag blev mindre för var dag och självtilliten sjönk

så fort jag försökte ta mig vidare och det kändes 

precis som när jag cyklade omkull och när jag

såg alla dessa barn omkring mig med öppna ögon

stängda munnar som skrek hela dagarna efter

att få bli sedda men aldrig blev det insåg jag att

det skulle bli så otroligt djävla hårt för dem alla

att vara människa och när de försökte fly då

cyklade alla omkull och ni vet hur det känns nu

allt var utdömt allt var bara hårdhet och nöd

ett litet barn kröp genom leran där regnet

hade samlats i en liten pöl så att lervälling

hade bildats där mitt i pölen och där

kröp det lilla lilla barnet ned och försvann

ingen orkade eller ville göra någonting

det var en fruktansvärd skräckupplevelse

efter några dagar började någonting märkligt

sticka upp ur pölens mitt och nu orkade nyfikna ansikten

titta ned i pölen och samlas kring den - usch fy! tänkte jag

nu bryr sig alla när det redan är försent men det

var någonting magiskt med den pölen...

runt omkring oss var det öde landskapet tomt

på grödor frön växtlighet och inget fanns att äta

ett annat barn skrek en morgon att vi alla måste

komma och titta vad som hände i pölens mitt

vi sprang alla dit och mitt i pölen hade ett träd

börjat spira, mjuka ljusgröna blad hade redan växt ut

vi var helt utom oss av förundran och frågor om detta

kunde barn gro och bli till träd kunde de...

men snart kom vi på att barnet måste ha ätit? ...

stenar... ? men stenar är inga frön med grobarhet

medan andra trodde att barnet var själva fröet...

de närmaste veckorna växte trädet upp

fick blommor som blev frukter som vi åt

och så fort vi skördat föll bladen av och

direkt växte nya ut och trädet blommade

bar frukt och tappade bladen och så pågick det

under flera månader pågick detta

på andra sidan och varje blad som föll

hade en mening i sina bladnerver

det var kloka ord och hälsningar som gladde

och beredde oss alla insikter och klokskap

efter några år fanns det massor av sådana träd

som delade näring klokskap visdom och mättnad 

folket på andra sidan började läka och bilda sig

de fann ordens makt och började skriva

poesi lyrik sagor visdomsord berättelser

av alla de slag för att med att äta frukten

kom kunskapen att skriva läsa och förkovra sig

platsen blev kallad poeter.se

och sedan dess har den funnits här