strömmar floden mot havet...  ?

når floden sitt innanhav ... ?

ljusmättnaden sköljer flodens yta

bränner in sin tatuerings signaler

på näthinnans kopparplåts bladoxid

bergens djupa dalars gråtmilda tårfloder

vittrar vildvittrorna huldrorna ned i tidssrömmen

näcken spelar vid horisontens gryningskonsert

i samklang med vilsna fredsduvors njutkutter

bergatrollet slår på sin sorgetrummas slakspända hud

klangen dör bort nås av buller från en inflyttad stad

renskriver sagoberättaren någonsin kråkfötterna

kristalliserar den vise någonsin ut sin allegoris rytm

lastar strömkarlen av sin bröt nere vad strandkanten

rustar stålets malm någonsin sin reträtt in i urberget

skogen sin vänliga talan för i ett milt sus vid älvkanten

viskar kärleksförklaring i smeksam trädkronsböljan

vad som återstår är penseldragen av häpnaden

suddar ut detaljernas existens i njutrymds vara

det återstående ögonblicket blir skuldmedvetet

pappret färgen penseln sjunger på sista versen

avflyttningen från Norrbotten mot storstaden

kastar mig in i nostalgiskt barndomslängtan

1984 är inte ett år mer - det är en evighetens eviga

lek i en trädkoja precis innan vuxenlivet tog vid..

innan invandringen av lyckans strömningar fått liv