Åren mellan 2000 - 2016 ...

- Det fanns en tid i mitt liv som var fyllt av stress... Det tog liksom aldrig slut... Allt hände hela tiden med oss, mig och mina fyra barn... Vi fick det tungt och motståndet låg över oss som ett hinder... Det fanns stunder då vi alla ville ge upp för det var så svårt att finna ro... Trots att jag var väldigt medveten och fanns där för barnen och förebyggde genom rutiner... Allt var ändå väldigt intensivt...

- Det var en väldigt krävande tid... Vårdnadstvist som blev hela åtta år fylld med smutskastning mot mig, tillika socialutredning då X:et anmälde mig för olika saker oförskyllt stup i ett... När de stora döttrarna närmade sig de övre tonåren drabbades de mellan hem och skolan/arbete av ofredanden/våldtäkt... Sonen utsattes för en misshandel... Alla var vi på ett eller annat sätt i rätten och fick känna oss som luft...

- Under denna tid i mitt och barnens liv fanns det inte många som förstod... Men det fanns en massa "förståsigpåare" som alltid visste bäst hur jag skulle göra, hantera det ena och det andra... Under denna tid var det ingen som vidare "närsynt" betraktade mig, barnen eller lyssnade till min/ deras verkliga situation... Det blev så illa att dem jag bad om hjälp av trampade på mig och barnen avsiktligen av frustration över att det tycktes vara så många faktorer som drabbade oss... Mina döttrar behövde liksom min son och jag lugn och ro... Men vem såg till att vi kunde slappna av och ta hand om oss...

- Har man föräldrapenning behöver man den till mat och hyra men det strulade alltid... Liksom vårdbidraget för sonen som alltid krånglade... Dessutom kunde jag inte få stöd från försörjningsstöd då jag hade föräldrapenning att vänta, så hur skulle vi klara oss under alla år som jag varit mammaledig... (Återblick; Ska säga det att jag inte var mammaledig 1986 - 1993 på grund av detta strul... Med de tre äldsta barnen där gick jag och deras pappa om varandra för att klara att försörja oss... När han jobbade var jag hemma och var han hemma jobbade jag...)

- Detta ledde till att många så kallade vänner lämnade mig och mina barn förlorade då sina vänner också... Jag hade en svår hälsa med många olika fysiska åkommor men blev felbehandlad av vården som menade att jag hade psykiska problem... Vården trodde inte på mig förrän det nästan var försent... Detta kunde ha slutat mycket illa för mina barn hade kanske inte haft mig i livet... Likaså min son som blev så kränkt att han inte ville leva och vi kämpade för att hålla ihop och överleva allt tillsammans... Det är kärlek och ur den kommer styrka...

- Min son med Aspergers syndrom fick inte den hjälp i skolan han skulle haft... Han var sjukskriven ett helt år... Vården med habilitering m.m kom inte igång, och LSS kunde han inte få ... Barn och ungdoms psykiatrin fungerade inte... Detta ledde till att han fick ett skadestånd från landstinget då de fördröjt utredningen med nästan två år... Jag orkade alltså kämpa för min sons rätt... Ordna så att han gick upprättelse och plåster på såren... Men kraften räckte inte till att kämpa för min egen rätt då mina döttrar behövde att jag stod upp även för dem... Jag kämpade för att de skulle få sin rätt...

- Med fyra barn, tre tonåringar varav två flickor och en pojke som med sin sladdsyster som var en liten bebis mitt i deras tonårstid lärde jag dem att hålla ihop... Jag var då ensamstående med fyra barn då pojkvännen övergav mig i sjunde månaden... Barnen de hade sett sveket jag drabbats av från partner, vård, vänner och släkt... Det var inte många som kunde inse att under sådana prövningar vi genomgick blev man väldigt slut.. För det tycktes som om ingen inom vård, omsorg och andra myndigheter visste något om sitt uppdrag... Därför hamnade vi alla var och en mellan stolarna och föll hårt.. Men det mest besvärliga var att jag skulle veta allt själv och strida mot okunniga myndighetspersoner/inrättningar ... Den attityd de visade på var att jag inte kunde veta min rätt... 

- I denna text vill jag belysa det att man måste vara frisk för att vara sjuk... Och att är man ensamstående med fyra barn är man väldigt ensam om ingen står upp för ens rättigheter... Det fanns ingen som ville lyssna till hur kränkt min son blev i skolan... Ingen ville lyssna på mig när jag blev utsatt för misshandel och kvinnofridskränkning... När mina barn blev vuxna och utsattes hade de mitt stöd, men ändå svek myndigheterna hur vi än kämpade, ringde, skrev...

- Det var sjukdom efter sjukdom som blossade upp inom mig under alla dessa tunga år... Och ändå orkade jag älska mina barn för dem de är och göra dem flygkunniga... Jag såg aldrig det vara ett hinder i livsföringen att vara motarbetad av samhället men vad de gjorde för ekonomin och orken var att de körde den i botten... Man orkade inte bråka om allt som var och ännu är väldigt fel i samhället... Dessutom hade man inte råd med frimärken, telefonsamtal, resor då det var fel nästan över allt och om man vet sin rätt då  reagerar man på orättvisor... Det jag också sett är att likvärdigt behandlas man inte...

- Har man fyra barn med fyra olika behov, samt flera egna fysiska åkommor då tar ingen dig på allvar, alla slussar runt en, och ingen vill ta ansvar... Det gäller inom både vården, försäkringskassan, Polismyndigheten, brottsofferjouren, åklagarmyndigheten, socialtjänsten och barnpsykiatrin... Alla inom dessa områden trotsar, negligerar, glömmer, förringar, misskrediterar, kränker, förnedrar, medvetet manipulerar, far med rena osanningar om vad de kan och inte kan, vem som har ansvar eller inte... Polis hänvisar till socialtjänst, de slussar vidare till kommunen, som säger det är landstinget som i sin tur bollar tillbaks det till polisen... Att bli ett brottsoffer, sedan blir ens barn brottsoffer och vidare blir vi kränkta när vi sökt hjälp... Så ska det inte vara! ... Ja bara för att man vet sina rättigheter betyder inte det att man har hur mycket kraft som helst att dividera med alla dessa myndigheter, och inrättningar om sin rätt dagligen, med flera olika trotsiga, ostyriga huvuden...

Idag 2016

- Men det samhället visar på i mymdighetsinstitutionen för mig, sedan för mina barn, och nu barnbarn är att det blivit ännu sämre... Det är orättvist mot alla människor som inte som jag kan ryta till och vet vad jag och mina barn har för rättigheter... Vi får i alla fall en chans att pröva vår rätt för att jag och mina barn lärt oss själva stå upp för vår rätt... Men för alla dem som inte har ork, som är för nere i skorna och dem som tappat tron helt... Allt detta ger en bitter bild av hur svårt det är att få upprättelse när det blir fel...

Vi är alla lika värda! Varför ska vi då behandlas olika?