Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Vågorna sjöng.

 


Jag går längs stranden nu,

känner sanden under mina bara fötter.

 

Jag minns dina andetag,

när jag hör vågorna slå,

 

vackert smeker de sanden,

precis som du,

 

när vi älskade havet älskade,

när vi älskade havet,

 

i oceaner,

i tider av liv,

 

Jag minns,

hur du smekte mina snäckskal,

 

drack ur dem,

havets magiska dryck,

 

du så förälskad,

som jag, min kärlek.

 

I solen var vi så älskade,

så fulla av liv.

 

Ja, vi älskade havet,

som havet älskade oss

 

och vågorna sjöng,

kärlekens sång.

 

Ja, vi älskade havet,

som havet älskade oss

 

och vågorna sjöng,

kärlekens sång.

 

 

 




Fri vers av Ninananonia VIP
Läst 521 gånger och applåderad av 19 personer
Publicerad 2016-05-10 14:21



Bookmark and Share


  StinaJ VIP
Så vackert och fint skrivet.
2016-05-12

  erkki
Du får mig att tänka på de där magiska ögonblicken i ens liv, när man frågade sig: Går jag bredvid den kvinna som ska följa mig genom livet. ... och inte bara följa!
:)
2016-05-12

    Dan Myrbeck
Fint om kärleken
och havet.
2016-05-11

    ej medlem längre
Underbart, Nina!
Vill åka till havet NU!
2016-05-11

  Fem hjärtan VIP
Vackert och böljande som vågor..
i kärlekens gungande hav
2016-05-10

    Peter Söderqvist
Poetry in motion :-)
2016-05-10

    ej medlem längre
En bra text.
2016-05-10

    ej medlem längre
Vackra poetiska ord.
2016-05-10

  Marita Ohlquist VIP
Underbar text om kärlek!
Känner vågornas rytmiska gungande och hör dess sång.
2016-05-10

    Birgersdotter VIP
Vacker sång!
2016-05-10

  mike irow
vackert,,,vackert
dikt
gillar upprepningar...
2016-05-10

  Karina"Kia"
Wow! så vackert..man gungar med in i en av kärlekens våg och lyssnar dina ord som en vindsmekningens musik..där ut vid havet.....

Oj! så vackert*Duns*
2016-05-10

  ULJO
Du skriver så förbaskat bra. Jag njuter verkligen av dina ord
2016-05-10

  Goraxy 89 Orion VIP
"och vågorna sjöng,/ kärlekens sång"
Ja, jag minns vågorna, inte så mycket formen med de spetsiga, skumbekrönta topparna, som ljudet när de slog mot strandstenarna och mot den brant stupande klippan på den skogbeklädda sidan av viken - och alla de där snäckskalen som du sade att var dina, fast de egentligen var mina avlagda boningar och du hällde skumvin över dem och sen skulle jag då dricka ur dem och det roade dig enormt, minns jag nu, för jag bara fumlade och tappade dem jämnt. Men sedan sade du på fullt allvar att Du älskade Havet och jag undrade hur man bär sig åt när man gör det med ett HAV??
2016-05-10

    ej medlem längre
som sagt. komponera poem kan du bra. fint diktat igen.
2016-05-10

  M:tin
Så vackert du skriver!!!!!!
2016-05-10
  > Nästa text
< Föregående

Ninananonia
Ninananonia VIP