marken har försovit sig 

de tysta fotstegen vandrar

över en karg arm mark nu

där mikroberna flytt ut

där vissa för alltid dött ut

skogens lågvegetation röjd

fukten ur havets mun flyr förbi

så att andedräkten ej någonsin

mer blåser liv i markens jord

marken ropar ut sitt missmod

torkan så svår att regnet aldrig

kan stanna det rinner bara förbi

drar med sig de sköra skotten 

kastar frön på hälleberget kalt

nu skall klagan skaldas skrikas

men fåren i skockar betar av det sista

gröna späda blad som nu mist sin gren

svamparnas mysel bränns av fårkisset

den tunga avföringen kompostgödslar

tills marken ej går att känna igen mer

fågelsången har tystnat medan fårens magar

skriker efter mer föda nu flyttas de vidare ut

mot en ännu mer sargad mark där det enda

som återstår är tistlar, nässlor och hallonsnår

sköra rosenkvistar som i lervällingen stretar

nattsorlet av fåglars rus tystnar i kvarteret

medan skathonan kämpar för ungarna små

det finns inget att äta mer då insekterna flytt

till bördiga blomstrande hedar i skärgården 

skatorna drar upp soporna skräpet smutsar vyn