att vara övergiven är en svår känsla

en dramatisk ensamhetskänsla når 

att aldrig ens bli sedd för den man är

bortskuffad negligerad nonchalerad

ignorerad avvisad utfryst utestängd

tystnaden efter slagen bankats in i en

pulsen som susar smärtans vinande

utom mig kryper jag undan försöker

att ta mig i säkerhet det blev vardag

tränades utstå ensamhet omvandla den

hot om faror övergrepp våld mobbning

vetskap om att när som helst kunde de

ge sig på mig för att någon gett sig på mig

de kanske var rädda för att jag luktade likt

offer ett villebråd de måste avsluta livet på

i naturen blev min ensamhet inte plågsam

i naturen långt bort från alla blev ensamhet

något jag valde och övade på att utstå helt

liksom som om där inga faror lurade gavs

mig en möjlighet i ensamhet läkning i själen

men den påtvingade "utstå döden eller spring"

den utträngande bortstötande ensamheten 

vem blir någonsin vän med den kan man fråga

när jag nästan dog återupplivades från döden

flera gånger drunkning, misshandel, självmordsförsök

det pågick i över tjugo fem år av mitt liv att dessa

individer som känt lukten av min sårbarhetskvot

ändå sprang rätt in i mig ända tills jag var tretti fem

sedan vände jag mina sinnen innåt stötte bort

stängde ute potentiella förövare och fredade mig

genom att alliera mig med ensamheten bli dess vän