en försommarbris så ljum smeker min fräkniga barnkind. sakta går jag till stranden och sätter mig i gräset en stund. lyssnar till kryp, prassel av hasselmus och sandödlor som bor intill båtboden. jag skuttar vidare mot bryggan drar in farfars båt mot bryggan i karbinhaken för att tömma den på vatten efter skyfallet nyss. när jag är nästan klar ser jag att en husvagn kör in på gräsmattan till vår sommarstuga och hinner tänka vad roligt... men genast betraktar jag husvagnens färg och inser det är en familjevän som inte har ett normalt beteende. jag stretar med känslorna och vill försvinna från jordens yta. betraktar min spegling av ansiktet i vattnet under bryggan. sitter ihopsjunken över båtrelingen och känner hur bröstbenet dunkar ilsket tillslut...

väl uppe i stugan är mamma glad i hågen och har lagat sin stolta klumpfria rabarberkräm. jag tycker om rabarberkräm när det bara är vi i familjen som skall dela den. deras gäst äter alltid för mycket och tar för sig av både det ena och det andra. jag går över till farmor och farfars storstuga och kollar vad de gör. farmor är tydligt irriterad och grymtar om att han kommit han som inte vet vart gränserna går. jag doftar på farfars nyinköpta skinntofflor och tänker att det är härligt att skinn kan dofta så fint. farmor kokar kaffe och säger till mig att gå hem för de ska dricka kaffe. underförstått vill hon inte att de ska leta efter mig här, mamma och pappa, för då kan hon inte hålla mun. farfar ger mig en klapp på kinden så kärvänligt och ser att jag är ihopsjunken, säger till mig att det nog blir bra. så jag tar all kraft till mig att gå hem till vårt...

några dagar går och jag blir allt mer trött. han på besök försöker jag hålla mig undan. har varit över allt runt om i nejden men denna dag har cykelhjulet punktering. så jag går långt bort mot en närliggande vik. på väg dit passerar jag en vacker blomsterhage som jag planerat att vila en stund på och äta mitt fika. men jag hinner bara komma dit så hör jag en cykel ett cykelljud som jag känner igen. farfars cykel hinner jag tänka men det är "han". där dog mitt hopp min tro försattes i exil och min kärlek till livet blev gisslantaget. i en vild panisk känsla försöker jag fly men eftersom jag redan vet hur stark han är gör det mig lam. det jag kommer till att göra är att betrakta sommarhimlens svalors skrik och tänker på hur stickig volvofilten är. när jag reser mig finns jag inte i denna dimension mer. mina sinnen är på semester och jag går rakt in i skogens mörker. han monstret har redan cyklat vidare. 

under mig finns det mark men det känns som ett gungande hav. ovanför mig finns en himmel men det ser ut som ett helvetes minne av armagedon. runt omkring mig finns skogen fågelsången vindens sus i löv gran och tallkronor men det skär som knivar genom mig. hela jorden snurrar och jag ser några blekta skogsstjärnor som jag trampat på i språnget. vänder mig mot dem och ber dem om förlåt. sedan går jag hemåt längs stranden där fjolårsvass och årets fullängds vass samsas. knastret och de skärande vassa torra vassbråten känns inte alls fast jag blöder om fötterna. jag har glömt mitt fika och volvofilten på ängen minns inte alls att jag haft dem med. jag går förbi gullan och nisses  stuga. nisse är på bryggan och undrar varför jag kommer därifrån? jag svarar att jag letat efter en badring och direkt går jag rakt ut i vattnet. vänder mig om och säger att jag ska simma hem. hinner höra ... med kläderna på? 

väl vid bryggan sitter lillebror och storebror och fiskar från farfars båt. lillebror frågar varför jag badat med kläderna på. det är obligatoriskt klädsim hasplar jag ur mig innan jag försvinner upp efter stigen och in i sovbodan. jag går sedan in i bastuboden vägg i vägg och tvättar av mig. sedan går jag tillbaks till sovbodan och knyter mig. under kommande två dygn sover jag. då och då vaknar jag av att familjen kommer in och ska sova, stiga upp. en gång vaknar jag av att farmor ropar åt "han" .... vad ska du in i sovbodan å göra... när jag vaknar säger mamma att jag behövde sova bara det...

åren går och volvofilten ligger kvar. en vårdag hittar jag den skakar av den sköljer den i sjön hänger upp den och ger tillbaks den till farmor. hon svarar att hon inte saknat den men ändå blev glad för den andra volvofilten hade gått sönder. jag tar nål och tråd lagar den trasiga filten och känner mig nöjd. denna volvofilt sparar jag länge på och för omkring fem år sedan kastade jag den. volvofilten som verkligen fick utstå monstret i skogens offerplats vet jag att farmor skänkte till Emmaus efter några år. 

den sommaren blev inte som de andra men det blev den sista sommaren som "han" kunde offra min själ mitt hopp, min tro och min kärlek för sina lustars skull. jag hoppas att Gud är god och kommer skapa ett folk som har kärlek nog att stoppa ett monster...