dörrar vidöppna slår

vinden kastar igen dem

ljuden ekar emot varandra

förnsterluckorna klapprar

slår mot de sköra rutorna

glaset faller in och ut ur ramen

sakta söker jag efter nyckeln

det går som i ultrarapid allt

finner den inte i min ficka

dörrar fönsterluckor slår i vind

glas krossas faller ned till jorden

förlorar mig plötsligt i stormen

bärs iväg av en gigantisk vind

den kastar ut mig i djupa skogen

landar platt finner dörrnyckeln

kämpar för att ta mig hem igen

tar hjälp av trädens ståndaktighet

når dörren låser den och de andra

går in i husets rum och vilar mig

mörkerritualen dansar kring allt

månen lyser in stormen stannar av

tystnaden är öronbedövande där

inga andra ljud når mina sinnen

hjärtslagen ger sig till känna dunkar

lyssnar inåt känner pulsen nära inpå

hör ljudet av egna rytmiska andetag

kroppen darrar vibrerar likt en cymbal

ljuset av gryningen bländar ögonirisen

ser färgernas förtätade levnadsgestalter

dofter av trä och sand som torkar i solen 

allt har stillnat där ute inom är det kaos

betraktar ensligheten genom trasig ruta

träden som kastats ikull av morrande vind

en räv smyger slinker förbi blickfånget

fåglar i flock kvittrar samstämt i fljärran

stunden här då allt måste återuppbyggas