någonstans längst inombords

visste han att allt vilade tyst

bubblade svagt mognade friskt

som frosten frös

nyponrosens knopp

fanns där inne livskraft

klarhet bortom töcken

svaga aningar om det kommande

ljus och harmoni mitt i sorgen

nu var de överens om framtiden

att det var skilda åt de skulle gå

mot en gemensam horisont

som tillhör alla skilda älskande

frostrosorna skrev

sina memoarer nu

i en gatlyktas sken 

nyponrosens knopp

briserade utslagen

hans utandning 

slog ut i nattkylan

formades till en ros

av livskraft och hopp