dropparnas metronomiska

taktfasta dripp dropp dropp

skriver in en visa inom mig

den sjunger vemodsmättad

kråkorna sitter i trädkronan

vinden skakar den ursinnigt

kråkorna släpper taget flyr

de sista löven faller handlöst

flickan och pojken möter varann

kråkflocken dra vidare över dem

ansikte vänt mot regntynd himmel

leende läppar att ta till sitt hjärta

hand i hand de vandrar till skogen

plockandes de sista blåbären söta

ger varandras sinnen ett skimrande

de lyser stigen när mörkret faller

kanske regnet är deras lyckopiller

för alltid de minns sitt möte där

under trädkronan fylld av kråkor

som flög till himlen i aftonstund

nu de vilar sina trötta kroppar

litar stadigt på sin gamla vän

arm i arm femtio år senare de ser

samma träd och kråkornas flykt

för alltid förenade i kärlekens väsen

som byggt broar i fallande regnskurar 

lockat till skratt likt euforisk inre lycka

singlande ned droppars rytm i kärleksvisan