kollar på norska Skam och påminns om
en tid som bara finns som små skrubbsår och skrattgropar i minnet
ristat i dagböcker på någon bortglömd vind
Jessicas källare med SL-kartan där vi markerade alla fester
kalla pendeltågsnätter
somnade vid någon slutstation
nattbussar från gud vet var
en pappa som kom mitt i natten med sin Volvo 240 till både Tumba, Huddinge och Sollentuna

jakten på blickarna, vännerna, nästa helgs fest
fast man helst av allt kanske bara ville kolla Robinson
med mamma
all osäkerhet all längtan
skolkorridorerna, Jocke ES3B och Filippa K-byxorna man bara drömde om
alla kalla frusna kvällar på nån tunnelbanestation
för lite kläder och för mycket billigt vin

hur trots att jag strulat med Danne
kände mig fel
att vad jag än gjorde
så blev jag aldrig hel

och idag sjutton år senare
vet jag inget mer
än att det är så det kanske är
att vara människa