Skuggorna har redan dragit sig tillbaka från stranden, in i buskarna, in mellan hyddorna. De första ljusa solstrålarna kittlar en liten fot som slappnat av i sömnen, och lirkat sig ut ur gömstället. Den lilla hopkrupna människan rör sig lite, suckar, och vaknar med ett ryck. Men ingen har sett honom, ingen utom solen, som ser allt.
Runtom hörs olika morgonljud, kvinnorna har redan varit på hygienplatsen med sina små vattenburkar, tvättat sig och gurglat. Nu eldar de i alla små kökshörn och barnen börjar vakna. Barnen och husdjuren. Det kacklar och grymtar, gnäller och gnyr, och i träden skriker fåglarna ilsket på varann. En rökslinga drar förbi, och vill locka den lille att hosta, men med tårar i halsen sväljer han attacken för att inte röja sin hemliga plats. De stora stockarna har staplats där efter att monsunen avtagit, och fiskarna gemensamt släpat båtarna i sjön, och ingen ska väl ha något ärende hit förrän nästa regntid. Det brukar vara bra att gömma sig här.
Ändå kikar den brune pojken sig oroligt runt, är det säkert att ingen ser honom? Gubben var ovanligt arg igårkväll, och ingen fanns som kunde försvara pojken. Det hade på sista tiden nästan blivit en vana att springa undan och lägga sig här. Var ska han gömma sig om någon hittar detta stället?
Han smyger mellan husen, letar efter lite mat. Ibland kan han ta ifrån getterna lite matrester, ibland hittar han lite kokos och frukt i templet. Idag har tanten vid vägen lagat idli, och ställt skålen i fönstret. En lastbil står parkerad vid dörren, och chauffören beställer frukost. En vesslelik rörelse ger belöningen, en tjock, ångad risbulle, det är mer än den lille pojken fått tag i på flera dar. Av en stor pojke har han lärt sig ett knep, han kastar en bit till papegojorna. De hugger genast tag i bullbiten och slåss om smulorna under ett öronbedövande skrän. Tanten kommer rusande, nappar åt sig fatet, hötter åt fåglarna...
En mätt liten pojke kryper försiktigt över flakkanten på lastbilen, och gömmer sig mellan lådorna under presenningen. I skuggorna syns ingenting, utom ett par pigga, blanka ögon. Men ingen tittar, chauffören har bråttom, han ska skumpa flera timmar på vägarna, och ska han hinna till Staden innan middag får han allt sno sig.

~~~~~~~~~~~~~~~~


Mannen hinner, bilen höll hela vägen,och det blir fint med en riktig rismiddag. Lastar av efter maten, och har inte märkt sin lille passagerare.
Tambi känner sig lycklig, det spritter i benen och en dans tar honom nerför den sjudande gatan. Han blir nästan påkörd av flera rikshor, en gammal gumma slår efter honom med sin kvast, och en motorcykel tutar ilsket.
Men Tambi är ju så glad att det gick så lätt att komma hemifrån. Det dröjer nog innan någon i byn saknar honom, ingen blir iallafall ledsen. Här finns det massor av mat, det ligger flera skal med rester på trottoaren. En ko tuggar på ett stort stycke bröd, och en liten bit faller på Tambis fötter. Det är en vacker, vit ko, den fetaste pojken nånsin sett, den har gyllene knoppar på de krokiga hornen och flera blomstergirlanger runt halsen. Kon ser snällt på Tambi, han hör nästan hur hon säger: \"Följ med mig, lilla barn.\"
I flera dagar följer pojken den snälla kon, hon ger honom mat, och på nätterna sover han under hennes haka, mjukare och varmare än han gjort i hela sitt lilla liv. Det går väldigt bra, tills en dag...

~~~~~~~~~~~~~~~~


Den började som alla dagar i staden med morgontutans stigande crescendo. När tutan gjort sitt avlöstes den av alla filmhitarna som alltid inledde och avslutade dagen. Det är bröllopspar som firar med att beställa särskilda låtar. Fin musik, tycker Tambi, och högljutt. När jag gifter mig ska jag köpa flera timmars musik, så alla kan höra att den rikaste mannen har gift sig.
Kon och hennes följeslagare går en ny frukostrunda. Hon vet precis vart hon ska gå, hon går aldrig på samma gata två dar i rad, och den här dagen kommer de nästan till andra änden av den jättestora staden. Plötsligt tornar den stora tempelporten upp sig. Våning efter våning av skräckinjagande figurer lyser pojken i ögonen. Mellan pelarna skymtar ett kyligt mörker. En doft av rökelse, gammal frukt och olja slår emot dem. Kon tvekar inte, utan går värdigt in i templet, får en ny blomsterkrans av skovaktaren, som i nästa sekund schasar undan Tambi. \"Här är det förbjudet för såna lortgrisar, låt vår fina Fru Ko gå ifred! Om jag ser dig en gång till kallar jag på polisen! Han står därborta.\"
Fram och tillbaka mellan gränderna rusar en av tårar förblindad gosse. Vad ska han göra nu? Tänk om polisen tar honom, tänk om han skickas tillbaka till Gubben! Då blir han väl ihjälslagen.
Skräcken för poliser skymmer hela glädjen över det bekväma stadslivet. Flera gånger ser han den snälla kon, men vågar inte närma sig. En dag hamnar han intill en busskö, mumsande på jordnötter som blivit lite brända vid rostningen. Flickan fick inte sålt dem, gav upp, slängde dem till första bästa unge och gick hem för att rosta nya. Plötsligt som han står där i godan ro kommer tre khakiklädda män med stora tvinnade mustascher. De vida shortsen tycks ropa till alla :\"Här kommer Maktens Män!\" Tambi blir stel av fasa och trycker sig intill en gumma.Sen följer han lydigt med strömmen som pressar sig in i bussen. Dold i kvinnans sariveck undgår han upptäckt av såväl poliser som busskonduktör.

~~~~~~~~~~~~~~~~


Lättad låter han sig skumpas med på den långa resan och slinker ut vid en liten by.
Den här byn har ett ovanligt och långt namn, Tambi lägger det genast på minnet. Han har ju bara sig själv att lita på nu. Så går han en liten runda.
Stora gatan, den går rakt igenom, som i alla byar, där kan man inte stanna för länge utan upptäckt. Vid en sidogata ligger templet, banyanträdet har flera fina Gudastenar, många docksängar hänger i grenarna - så gör kvinnorna hemma hos oss också, för att ge en liten vink om önskat bönesvar. Det känns tryggt att sitta bakom det blåmålade lilla templet, och när prästen kommer för att önska gudarna godnatt får Tambi också tre askränder i pannan, precis som alla de andra besökarna.
I flera dar stannar han i byn, hittar lite mat och leker med några andra utepojkar. Men när de börjar fråga var han kommer ifrån, minns han skräcken i staden, och i rädsla för att förlora friheten ger han sig ut på vägen.
I varje by stannar han några dagar, leker lite med barnen, men svarar inte på några frågor. Han lär sig att tigga vid matställena, de genomresande äter gott, och slänger ofta till honom några paisa. Då kan han köpa the eller en brödbit, och får sitta på restaurangens veranda en stund. Han låtsas att han bor där, att det var hans mamma som hällde upp theet och att hon skulle säga :\" skynda dig till skolan, nu! \" För i skolan går bara barn som har råd. Man ska köpa rittavla och krita, och man ska betala läraren lite också.
Tambis drömmar handlar mest om mat, men ibland vill han också ha en egen familj. Hur man hittar en sådan vet han inte, så han nöjer sig med att leta efter mat. Han stjäl nästan aldrig, det vore ruskigt om polisen tog honom, då skulle han inte kunna gå omkring och söka efter... ja, det spelar ingen roll. Men ibland har någon gud tänkt också på Tambi, och det ligger ett par byxor precis där han tänkte gå. Då tar han förståss på sig dem.

~~~~~~~~~~~~~~~~


Efter många veckor kommer han till sin glädje, men också lite oro, till havet. Fiskarnas språk känner han väl, och kan få ett litet jobb då och då, att spinna garn till nät, eller bära fisk till någon köpare. Garnet ska tvinnas hårt och tunt, det gör man med en slända, en träsnurra, som sitter fast i garnet. Man släpper ut ett par meter garn, sedan snurrar man den runt sig på marken så den rullar sakta och jämnt. Sedan matar man på tråden i andra ändan efterhand som garnet verkar lagom tvinnat.Tambi har hjälp Gubben ofta med detta, men fick mest skäll, för det gick för sakta, eller blev för ojämnt. Undrar vem som hjälper Gubben nu?
Tambi kommer till den ena turistorten efter den andra, stannar vid bungalowerna och tigger av turister. Det tjänar man bra på, men där finns också faror. Alla bilar har chaufförer, en del med uniform, tänk om det är poliser? Man får ständigt vara på sin vakt. Tambi försöker följa med några barn hem, de har haft så roligt tillsammans, och de bjöd på sin jättegoda matsäck, men han får stanna när de reser vidare. Det blir till att smyglifta vidare.
Så kom han en dag till Tarangambadi. Det är ett litet samhälle med fiskarby och många skolor. Gatorna är västerländskt raka i rutmönster, ritade med linjal. Husen på Drottningens gata och Kungens gata har danskt ursprung. Det har varit en dansk koloni, namnet uttalas på danska \"Tranquebar\". Här har man lastat om varor från Fjärran Östern. Siden , kryddor, porslin. Många skepp lossade och lastade, och fortet var pampigt och syntes lång väg. Här utvanns salt ur havet, och man hade omfattande handel med indierna i området. Naturligtvis kom det också missionärer, så därför finns många skolor här. Prästseminariet är inte så litet. Danmark behöll inte denna koloni så värst länge, minnet finns mest i arkitekturen och i kyrkan.

~~~~~~~~~~~~~~~~


Allt detta struntade Tambi i, han hade lust att bada. Han gick ner till den svarta stranden och slängde sig oförskräckt ut i böljorna. Detta nöje hade han lärt av turisterna, för riktiga fiskarpojkar badar inte. Havet är hungrigt, och äter gärna små barn, det vet ju alla...
Då kom det några stora, vita barn, de skulle visst också i. De slängde sina handdukar på sanden i skuggan av fortet och de simmade sedan omkring i vågorna. De hade en boll med sig, och den fick alla kasta, Tambi med. Sedan följde han dem hem. De gick över fotbollsplanen, och in i det första huset, det stora, gula som ligger mitt i korsningen mellan King Street och Queen Street. Tambi följde med in. De försökte nog mota ut honom, men han bara skrattade och hängde på. Så då fick han följa med till köket, fick saft och bullar, precis som de svenska ungdomarna. Det var några skollovslediga barn, de hade varit hemifrån hela terminen, och de var lyckliga att få vara på slätten och ha sköna, lediga dagar. Det fanns inte mycket att göra, annat än att dra omkring i byn, leta snäckor och porslinsbitar, titta på andra barn, hoppa hage med grannens mörkhyade flickor, klättra på ruinerna efter fortet, och att bada. De hade inget emot att leka lite med en liten kille ibland.

~~~~~~~~~~~~~~~~


Tambi stannade. Han sov med husvaktens barn, men höll sig mest inne om dagarna, gick efter mamman vart hon än skulle. Den vite missionärens hustru blev nog lite orolig över barnets efterhängsenhet, men han var ju så pigg, och så söt, och så glad. Han kunde visst få stanna. Ett par dar...
- Ska du aldrig hem? frågade hon. - Jag har inget hem, jag vill bo här. - Var kommer du ifrån? frågade hon tusen gånger, men DET tänkte han inte svara på... Att han inte var härifrån märktes på dialekten, och ingen i byn kändes vid honom. - Iddo råmba nalla tooristbongalow, sade Tambi, och lät med denna logiska mening meddela att den här turistbungalowen var mycket bra. Här ville han stanna. Ett nöje överskuggade alla, han läste veckotidningar. Alla bilder, i vilken tidning det vara må, innehöll åtminstone glimten av någon mat. - Mat. sa Tambi. - Mat. Naken tant. Mat. Mat. Mat. Naken tant. (Numera läser missionärens hustru inte veckotidningar. De har ju bara bilder på nakna tanter och mat i sig.)
När barnens lov var slut, och de skulle resa till den svenska skolan uppe i bergen, sade mamman till Tambi att han inte kunde stanna. - Jag vill stanna med dig, sade han. - Du får åka hem. - Jag har inget hem. - Var bor din mamma och pappa? - Jag har ingen mamma och pappa. - Då får vi gå till polisen, sa mamman. Och tog Tambi i handen och gick till polisen. Tambi svarade inte på alla frågorna, nämnde bara namnen på några ställen han rest igenom, men polisen skakade på huvudet, och sade att det var omöjligt för en sån liten pojke att själv resa så långt. Då svarade Tambi inte på några frågor alls. - Jag vill vara med dig! sade han. - Pappan och jag ska ut i byarna, vi har jobb att göra, vi ska hålla på i flera veckor, det är inget för små barn, du måste gå i skolan, det går inte. - Jag vill följa med, jag vill vara med dig!

~~~~~~~~~~~~~~~~


Tambi fick en ryggsäck av pojken, han fick fina kläder, egna leksaker och han fick gå med mamman till katolikernas barnhem. Där fick han en egen sovmatta, han skulle få mat och han skulle få gå i skolan. - De har den bästa skolan i hela distriktet, du får lära dig så mycket. Vi hälsar på dig ibland. - Jag vill inte. Jag vill vara med dig!
Men det ÄR inget för små barn att följa med ut i byarna på sådana jobb där man ska organisera kursverksamhet, man håller på till sent på kvällarna, man äter på oregelbundna tider, man träffar en massa olika viktiga människor. Man kan väl inte ha små barn med, då?
När missionären och hans fru kom hem fick de veta att Tambi rymt från barnhemmet. Polisen visste inte var han kunde vara, ingen hade sett till honom. I flera dagar väntade de på att han skulle dyka upp på verandan till det gula huset. Men han kom aldrig. Överallt tyckte de sig se honom, i blå shorts och vit skjorta, men varje gång de ropade visade det sig vara en annan pojke. De grubblade och de oroade sig. Det gjorde också vi, som var missionärens barn, vi som inte ens kunde vara med och söka. Det är långt till det svenska skolhemmet.

~~~~~~~~~~~~~~~~


Monsunen var på väg, och det blev en orkan värre än någonsin. Tusentals människor drunknade och flöt ner mot havet i de översvämmade floderna. Tänk om Tambi var en av dem, eller kunde han ha överlevt? Om han hittat en ny turistbungalow att söka mat och kärlek i. O, om han hade fått följa med på resan istället. Då han hade kunnat få vara vår egen lilla Tambi. Vår lillebror.
Vi fick aldrig veta, och ovissheten och skuldkänslan övervägs bara av ett litet hopp. Att Tambi, med sin charm, sin erfarenhet och sin överlevnadsförmåga, på något vis kan vara en av dem som klarar sig.
Kanske går han från by till by, arbetar ibland, eller drömmer sig bort i någon veckotidning. Kanske någon annan tagit hand om honom, eller han fått plats på ett barnhem någonstans. Kanske någon fiskare med nio döttrar tagit Tambi till hjälp, så han blivit den bäste fiskaren i flottan, får ärva halva kungariket och prinsessans hand.
I nästan alla länder finns det barn som bara har sig själva att lita till. Några klarar sig.