Solstrale… Öden är som spikar när de slås in i väggen... farmor är ovetandes
jag kan inget säga bara se, bara vara nu är gatan svart asfalten är våt gatlyktorna speglar sig fåfängt i vithetens blänk några sparkar på något
natten ylar krogen har stängt himlen hänger gråååå visan blir till en ramsa den ekar mellan husfasaderna stängda ögonlock öppnas ögonen lyser stirrar någonting kastas ut det klirrar i marken we are all the vinners... skrålar infernaliskt uuuut tills luften tar slut lampor släcks
farmor somnar om... kärlek sådan där gammal rostar aldrig farmor drömmer i hinken ligger gammal rostig spik gubben som älskar spik visar sig han tar linfröoljan stålborsten polerar den rostiga spiken skinande ny på brädtorpets panel slår han in dem farmor vaknar av dånet... hon är lyckligt ovetande om ... en ung man sköts ihjäl i hennes villakvarter inatt
Fri vers
(Prosapoesi)
av
Solstrale
Läst 379 gånger och applåderad av 14 personer Publicerad 2018-10-14 20:17
|
Nästa text
Föregående Solstrale |