En dikt
av Nils Ferlin räcker
för att jag ska minnas
mammas röst vid diskbaljan
hon läste gärna dikter
till klirret av porslin

en talgoxe i en buske
eller en skock med sidensvansar
räcker
för att jag ska minnas min vackra pappa
skynda genom hallen
med kameran om halsen -

Nu
när ni inte längre finns...

era älskade gestalter
ingav ibland fruktan
jag kände mig hatad
när pappa drog in mig
och slog mig med rottingen
när mamma slöt sin mun hårt
och stängde in mig i garderobens mörker

på väg till farmor och farfar, vissa söndagar
gick vi förbi ett konditori
och vi, Neta och jag, fick välja vår egen bakelse
( jag valde en liten rund, med marängbotten
spritsad brun creme på toppen
och ett körsbär i mitten)

ni hade en skön kärlek till naturen
sandkullar vid havet
ni gav oss tid med snäckor och tång och maneter
spade och hink
och fin utflyktsmat fick vi;
macka med stekt ägg
mugg med mjölkchoklad
och äpple eller apelsin

jag minns bilturer på slingriga grusvägar
och ofta måste jag be pappa stanna
för att lägga mig i ett dike och kräkas
men doften av gräs och jord
var himmelskt härlig efteråt -
och jag ville så gärna dröja
inte höra
pappas irriterade röst;
Är hon inte färdig än?

jag tror, att vår kärlek till varandra
ofta gick i otakt
men inte när vi vandrade i skogen, om hösten
med varsin korg för svamp eller bär
för då gjorde det ingenting att
jag släntrade efter
jag var så tyst som en mus och det tyckte ni om
mig lockade myrstackar och ekorrar
och nötter och kottar (att göra djur av)

dofterna av skogen följde oss hem
i våra kläder, i svamprenset
och i sirapsmackan
med ett berg av smörstekt kantarell!