de blandade kulörerna föll ut i delar... prismat spred och fördelade ljuset... tappra strålar samlades åter... i dina ögon lyste de närvarande... återspeglade en frånvaro... du reste dig bort från mörkret... tog dig mot ljusare breddgrader... du svarade på den impulsen... och seglade över molnen... ända tills bränslet tog slut... en dag skulle du förstå allt detta... men först skulle du resa vilse i dagen... bestiga berg och vandra längs floderna... mäta djupet i dalarnas famn... för att sedan finna dig själv långt där ute... långt där inne... dit ingen någonsin hade satt sin fot...

löven ingjöt dina färger

avtecknade dig i spegelbilden

höll upp sina bladnerver

som genomlystes av dina livsreflexer

Marie Fredriksson må du vila i frid!
Du gav oss din röst till tröst och glädje!
Tack för alla sånger du oss gav!