i den morgontidiga dimhöljda staden bodde en enkel man... hans vandring för att söka finna trygghet gick längs villfararens stigar... väl hemma staplade han allt i prydliga rader eller i högar... det var som ett slags skydd... en dag kunde något av allt behövas... resorna kunde vid hemkomsten innehålla packlådor fyllda av hemliga, juvliga, spännande, vackra eller användbara ting... varför det blivit så det funderade han inte på... han hade omedvetet utvecklat en ritual... ett slags förnekelse av behov av andra människor...

skapandet av gångar eller en slags stigar i den stora lägenheten högst upp i huset ingav en kuliss... den bestod av, ur betraktarens perspektiv, dem som kom utifrån att mannen levde i en labyrintliknande grotta... denna bild av denna kuliss spreds sedan ut bland folk... några ungar brukade släntra förbi mannens dörr och försöka kika in... med resultatet att den egensinnige mannen skrämde bort dem... dock hade han egna barn och en gång också varit en godmodig fadersgestalt...

nu hade åren glömt detta... och tur var det på något underfundigt vis... att gå in i glömskans land är dock stundom nödvändigt... ibland sågs mannen stå på ett ben ute på en åker i morgonslolen... han stod där balanserande och tjoade till när han skulle växla till att stå på det andra benet... balanserandet mellan dem fick honom ur balans en smula... de som såg mannen där kallade honom för fågelmannen och spred namnet vida omkring i sin del av samhället...

på sina vandringar åkallade han andras uppmärksamhet... han uppmärksammades kanske mycket mer än andra får bli sedda... men han blev sedd med en slags distanserad kufisk symbolik... att ge främmande individer öknamn vittnade om en djupt rotad okänslighet hos människorna... som om folk i allmänhet strävade efter att distansera sig och kufiera sig själva eller andra... skapandet av hålrum gjorde själva samhället i sig till en vanskligt byggd labyrint... en otrygghet så djupt inlemmad att den blivit en livsnödvändighet...

mannen doftade på några nyutslagna körsbärsblommor vid en dunge där hägg och syren planterats... där brukade folk se honom och då självklart fick han ett nytt epitet... här kallade de den udda mannen för udde... men i detta distrikt hälsade de just på honom... hej Udde... Hej kunde han då få ur sig... några ynglingar till och med sträckte honom en bit mat ibland och lite dricka... här kunde mödrar skänka honom kläder och bjuda honom till tvagning... ett bastusällskap drog honom till sig och både kroppen, själen och kläderna var nya när han så vandrade hemåt... ingen hade förut hälsat på mannen någonsin...

och en dag när han blev sjuk behövde han be en granne om hjälp... grannen var hjälpsam och frimodig... kanske lite för utplånande eller utelämnande för att han med gott samvete kunde ta emot utan att känna skuld... därför hade han tagit fram en stor slant för att visa sin tacksamhet över grannens hjälpsamhet... men det skulle han inte ha gjort... grannen blev mycket förolämpad då hen ansåg att altruism var dennes motiv... inte gjorde hen detta för pengar...

dumt nog berättade också grannen för andra att mannen hade pengar... och detta i sin tur fick ett gäng med odågor att hemsöka mannen... de bröt sig in och försökte stjäla hans pengar och andra dyrgripar de hört om att han hade hemma... kuppen lyckades och de fick med ett stort byte... när några medkumpaner frågade om någon sett "gubben" kunde ingen säkert säga om... hade han ens varit hemma och om varför hade han inte agerat? ... tiden gick och barnen började fråga efter honom...

i kvarteret där han var omtalad som udde sänkte sig en onaturlig öde känsla... han saknades... i området där han brukade utöva yoga på åkern började folk också misstänka ett försvinnande... och till och med hos dem som ignorerat honom började tanken på honom ta fäste... samhällets ideella grupp tog sig en titt hemma hos honom utan svar... efter några ofruktbara försök att nå mannen kontaktades så polisen...

av mannen syntes inte ett spår... men dock konstaterade de som varit inne där att nog var det ett märkvärdigt hem... alla tingestar som nogsamt staplats till långa rader eller pelare bildade en labyrint med gångar... dessa gångar syntes vara mycket välanvända... golvtiljorna hade slitits ned och hade bleknat på sina ställen... det fanns inget damm eller något annan smuts... allt var prydligt och rent men belamrat... en lite magisk känsla spred sig hos dem som tittat in... denna känsla vidmakthölls i samhället genom den myt som skapades kring händelsen...

vart hade mannen tagit vägen... vad kunde ha hänt honom... ingen visste vart han kunde vara... en frivillig sökinsats ordnades... men de fann honom aldrig... en man började ett liv som ingen... han levde som ingen... och plötsligt när han försvann och inte gick att finna hade han blivit någon... men de hade alla helt fel... för mannen hade rest långt denna gång... för första gången hade han bestämt sig för att överge tryggheten... där han börjat bli någon...

han hade alltid längtat efter att få vara någon men inte haft mod... så när hans fru velat flytta var det så skrämmande att ge sig av för gott att han stannat kvar i lägenheten... där var det tryggt och därför hade han inte beblandade sig med främlingar... när han nu börjat bli någon för några kände han sig osäker... därför hade han gett sig av...

han skrev ett brev till sin granne... där förklarade han alltsammans...  lägenheten tömdes av en flyttfirma på begäran av honom själv... alla ting och prylar såldes på auktion... det blev en stor summa som han sedan gav till sina barnbarn... han hade äntligen hittat hem och funnit tryggheten i att vara morfar och farfar... barnen hade förlåtit sin pappa och såg nu med tillförsikt på framtiden...