Ser en del som skrivit om N-föräldrar och anhöriga.
Tänkte dela av mina personliga erfarenheter på området eller en del.
Skulle jag skriva om allt blev det en fet bok.

Har berättat en del tidigare men min mor hade ett helvete i sin barndom, utan att gå in i detaljer så är jag övertygad om att det avgjorde i mångt och mycket hur hon blev.
Så ibland kan N-personligheten betingas fram som ett sätt att hantera PTSD, övergrepp och annan ohälsa.
Detta är ett perspektiv sett som en förklaring men absolut inte en ursäkt.

Hon såg allt relaterat till sig själv, hennes intressen var alltid prio ett.
Skuldbeläggning och gaslightning var vardag.
Villkorad kärlek och ständiga anklagelser.
Så fort jag började visa egen vilja blev det konflikter och försök att kuva.
Jag har tidigare berättat om hur jag flyttade hemifrån till slut och hur jag fick höra det gång på gång.
Ibland brukade jag skämta om att min mamma var en korsning av Indian, Hund och Arkeolog ...
När hon inte var på krigsstigen eller skällde... då kunde hon gräva i det förgångna.. och hade hon fått något för sig så var det som om käftarna låste sig och hon kunde inte släppa det.
Hon förstörde mina tidiga relationer och kontakter med tjejer även om det bara var en fråga om lekkamrater.
Hon blev grov och väldigt ful i mun om vad jag "gjorde så fort hon vände ryggen till".
Varje tjej var det fel på om så det bara var någon jag lekte med.
Så när jag nådde högstadiet var hon väldigt på om att jag inte fick "ränna på byn".

Guilt-tripping ... hela tiden anklaga för otacksamhet och påminna om hur mycket hon minsann tvingats offra för mig och hur mycket enklare hon haft det utan mig...
det var vardag... speciellt när jag visade egen vilja och ville göra egna aktiviteter.
Jag kanske upprepar mig ibland men det kanske är nödvändigt för vissa saker var så genomgående.
Jag flyttade ifrån våren 1986, under sista terminen på gymnasiet, till att vara inneboende hos en familj.
Nåväl denna familj hade sina egna problem kom jag att upptäcka med tiden men jag bodde ett drygt år med dem i vart fall innan jag kom att dela lya med en kompis.
Det var någonstans där som mitt mer vuxna liv tog mer fart på allvar.
Jag jobbade på bryggeri och var aktiv inom ungdomspolitik samt min stora passion närradion.
Sedan kom det efterlängtade körkortet... alla vet vilken frihet det innebär.
Under tiden försökte jag ha kontakt med min lillasyster, något som min mor gjorde allt för att hindra.
Jag fick inte "störa" hette det.
Så, mellan varven kom de klassiska framstötarna om "fred" och att bli "sams".
Men som sagt en tiger kan inte tvätta bort sina ränder... och det var mer regel än undantag att samma skiva spelades upp igen.. och igen... och igen...
Jag gav chans på chans.. men hon förnekade sig inte...
Sedan kom den stora förändringen... jag träffade barnens mor sommaren 1988 på ett ungdomsläger och vi blev ihop.
Då tog det hus i helvete, för vi var ju bara barn som ville leka "mamma pappa o barn"
Barnens mor hade skinn på näsan och var något år yngre än mig visserligen men.. hon ansåg att hon hade rätt att behandlas bättre än min mor gjorde.
Vi kan lugnt säga att min mor hatade henne av hela sitt hjärta.
Efter lumpen så fick jag efrbjudande om jobb och bostad i Jönköping, ett bra steg ifrån Stockholm och min mor.
Jag såg möjligheterna för min framtid och satsade allt på det.
Detta vändes till att jag övergav min mor och syster igen...
Under de första åren i relationen så ville min mor ringa o prata... det var aldrig korta samtal utan det skulle tjatas i timmar...
Gud nåde mig om jag inte hade tid... att jag hade jobb, fru och saker att ta hand om var av underordnad betydelse.
Hon frågade om hur jag hade det... vilket gav tre reaktioner...
var något bra... Då skröt jag
var något dåligt... då satt jag o gnällde o beklagade mig bara..
hade jag gjort något för någon var det inget värt för det hade jag ju inte gjort för henne...

Nu ställer jag frågan... gissa hur många gånger hon åkte ner till mig och hälsade på mig under alla år sen flytten 1989 fram till hmm hon las in på demensboendet där hon somnade in.. vi kan sätta gränsen vid 2010.
Jag hade fixat transport och allt för henne om hon ville komma ner till brölloppet, nix
Båda döttrarnas dop... nix
Hon kom inte ner en enda gång...
Däremot hälsade jag på några gånger med barnen efter skilsmässan.
Innan dess var vi inte ens välkomna för hon vägrade träffa barnens mor.
Efter jag och barnens mor gick skilda vägar... något som i mångt och mycket berodde på en N-anhörig till henne som jag ska berätta om en annan gång.
Så kunde min mor tjata och dra upp mitt ex så fort hon vill försöka trycka ner mig...
Komma med påståenden om saker "hon minsann fått höra och veta"...
Likaså förklena mig som man typ att jag inte ens kunde behålla en hustru ..
Allt var tillåtet.
Bokstavligen.
När jag vid 40 års ålder gjorde ett bokslut över mitt liv och hur jag haft det.
En tuff process, såg jag en massa sanningar som jag blundat för.
Jag insåg att nej jag kan inte påverka henne, resonera med henne eller få henne att respektera mitt liv och mina val.
Jag har blivit uppmärksammad för en händelse där jag råkade ha möjligheten att hjälpa en medmänniska i nöd.
Det var återigen något värdelöst i hennes ögon för folk skulle ju veta hur lite jag ställt uppp på henne och gjort för henne efter allt hon gjort för mig..

ett sätt jag hanterade saker var att skriva av mig i poesi och annat...
När jag vägrade prata med henne i telefon kom det brev... rent maniska... tätt skrivna... när de vanliga raderna var slut fortsatte texten runt ...
hon fyllde min telefonsvarare med bittra hatiska anklagande meddelanden.
När jag och barnen kom förbi henne någon gång.. då skulle hon pracka på oss en massa saker.. kläder med mera...
trots att vi aldrig bett om en enda sak eller krona..
Allt jag hade drömt om var att barnen skulle få en fungerande relation till sin farmor...
men sedan kom anklagelserna om hur vi bara kom för att plundra henne och fiskade efter saker...
Jag fick aldrig ha kontakt med min biologiska far under uppväxten. Hon vaktade all information som det var en statshemlighet.
Men hösten 1993 ville jag ändå att min pappa skulle få veta att han var farfar.
Jag lyckades få fatt på honom och ujjj då tog det hus i helvete...
Då blev jag anklagad och terroriserad av min mor.. och hon började skriva och ringa till min far med..
men jag stod på mig och hälsade på min far och hans "nya" familj... vi hann inte återbygga relationen helt tyvärr..
innan han gick bort men jag var glad för det vi hann med.

Sedan jag bröt kontakten med min mor fortsatte hon att peppra mig med konstiga brev, vykort, till slut slutade hon ringa mig när jag blockade henne och stängde av telefonsvararen.
När hon började bli dement fick min syster in mamma på ett demensboende och det lugnade sig till en del.
men det kom i vågor ...
tills hon blev riktigt dement.
då blev det lugnt.
jag är evigt tacksam gentemot min syster för allt stöd hon gett och allt hon fått ta i mitt namn med.
till slut kom dagen då min mor fick vandra vidare...
det vore oärligt att säga att jag blev ledsen..
den största känslan var en lättnad...
att nu var prövningen över..
och.. nu var även min mor fri från sina demoner.
avslutar denna långa text med att klippa in texten jag skrev till min mor efter hennes bortgång..

Till minne av min mor som lämnade oss fredag den 12e oktober 2018


Äntligen fri
Äntligen fri
Det låter kanske konstigt
men är det något ord jag alltid förknippat med dig, Mamma
så är det just ordet Fri

Vi hade inte mycket kontakt de senaste åren men
demensen hade kommit oss emellan
denna fega fula fan
som tar våra närmaste och käraste
lämnar en bortbyting
som vi ändå älskar
som en fånge i ett skal vi känner igen
men känner inte
men älskar så frustrerat

Äntligen fri
för du älskade friheten
När jag och min syster var små
innan våra egna vägar tog oss på egna äventyr
Då var du den stora Äventyraren med oss i släptåg
Vi reste runt i länet
tog nya tunnelbanelinjer och stationer
åkte buss till nya destinationer
utforskade Åland, Roslagen och naturen "hemma"
Vi kände alla vägar till och från Hemmabasen
Hemma, där vi sov, åt frukost och kvällsmat
om vi inte hyrde en stuga på Åland till exempel

Att våga vara fri
att röra sig fritt
Det betydde massor för dig
du drömde om att resa och forska
hungrig på ny kunskap
nya upptäckter
ibland undrade jag vilken upptäcktsresande
som återfötts i dig

Hemma betydde massor för dig
En trygghet
Men att få resa fritt
vart du ville eller kände för
var minst lika viktigt
samtidigt var du mån om vårt hem
Lagade underbar mat
som även våra kompisar fick ta del av
till och med ibland föredrog mot maten hemma hos dem
Bakade, massor med gott

Friheten och längtan låg dig varmt om hjärtat
att tvingas ligga och lida
det var inte du
att förlora sig själv
en liten bit i taget
syrran var den som fick ta det tyngsta lasset
något hon gjort med kärlek
berättat för mig
hur du mer och mer
togs ifrån oss
minne för minne
dag för dag
Stunden var inte förväntad
men vi visste
att du var fången och plågad
vi visste att den dagen skulle komma
då du bröt dig fri
så inget mer ska kunna hålla dig fången
ja älskade Mamma
nu är du fri

Äntligen fri
res och utforska
upptäck
njut av att slippa lida
var den fria ande
du var alltid ämnad att bli
Vi älskar dig och kommer minnas dig
Äntligen Fri


------------

tack för att du tog dig tid att läsa och jag hoppas att det hjälper dig med.
Kramar