Jag cyklade kors och tvärs genom Uppsala. Upsala hette det då.
Det var gratis att spela på musikskolan. Jag var flitig. Det var nämligen så att min mamma hon gillade att ha många omkring sig, alla skulle hjälpas åt. Det var hennes motto. Alla ska hjälpas åt! Samtidigt. På samma plats. Jag ville inté vara på samma plats.
Om man satt och läste så fick man skäll att man bara läste. Om man spelade piano fick man inget skäll. Om det kom gäster trugades man spela. Inte gick det att neka, heller. Övertalningsförmågan var stark. Men det var bara jag som skulle visas upp. Min spel och sjungsugna mellansyster fick aldrig visa upp sig fast hon tiggde och bad om det.
Och jag fick inte spela gitarr. För det var min brors instrument slog mamma fast i välmening. Så dumt! Vi kunde ha utvecklats tillsammans.

Jag anmälde mig till folkdans kurs på Nannaskolan en kväll i veckan. Det var nog bara tjejer. Jag fick i alla fall alltid dansa kille, jag kan dansa hambo. Men som en hel karl!

Mormor bodde hos oss ett tag. Hon hade blivit gammal. Hon hade många barn. Dom turades om att ha henne. Hon fick mitt rum. Jag fick en undersäng i brorsans rum. Delat med en fågelbur, lego och en frysbox. Vävrummet hade mamma med symaskin och vävstol. Och en stol till mormor.

Jag minns mina syskon bättre från fritiden. Jag tror att jag kopplade loss från dem helt när jag gick ut hemifrån.