Min pappa ville verkligen vara missionär. Han reste med sin familj när jag var en liten baby. Han hade inget val, tyckte han, Afrika och Gud kallade starkt. Mamma ville inte bli lämnad kvar. Hon följde tveksamt med.
I Afrika föddes mina syskon. Det var jättelångt hemifrån, och mamma längtade nog hem mycket. Hon kom från en jättestor familj i Norrland. Afrika tog tid att ta till sig. Men mamma var duktig. Hon gjorde allt som hon skulle. Fast lite motvilligt. Den här motvilligheten har jag känt av hela livet. Hon var förvånad över allt som hände mig med min utveckling.
\"-Va, tappar du tänderna redan!\" (- gråt inte, du ska få nya tänder! - Jag vill ha mina egna tänder! )
\"- Oj, KAN du läsa på riktigt?\"
\"- Inte kan du börja skolan redan?\"
\"- Ser du ingenting? Har du blivit närsynt?\"
\"- Har du redan vuxit ur byxorna?\"
\" - Har du fått mens redan?\"
\" - Du kan väl inte ha en pojkvän!\"

När det var min brors tur att börja skolan då kunde de flytta till Mnene. Och mamma kunde vara husmor där.
När det var hans tur att börja i engelska skolan då kunde de flytta till Bulawayo så att barnen kunde bo hemma.
Då hade hon lärt sig. Övat sig på mig.

Nån gång har jag frågat henne varför hon inte kunde säga ifrån med detsamma hur hon ville ha det. Men varför frågar jag? Hon hade femton syskon. Hur kunde hon lära sig att ta plats. Men hon ville inte resa. Jag fick ta stöten.

Utan Afrikauppväxten hade jag nog varit en Norrlänning. Bott i Skellefteå? Inte vill jag vara utan min uppväxt. Men det är bra att minnas och förstå.

Nu ska jag fundera lite på den bruna dörren. Vad finns på andra sidan? Detta är bakgrunden. Hur gick det sen?