Det var tal om att vi skulle resa till Etiopien. Pappa behövdes, han hade stor erfarenhet av pedagogik i Afrika. Men mamma ville inte. Hon hade en massa olika skäl till att vi inte kunde. Vi andra ville. Särskilt jag. Jag såg en chans att komma ifrån min besvärliga klass, och jag hade lust att se mer av världen än bara Uppsala. Min yngsta syster ville inte. Men hon ville ju aldrig nåt. Det skulle säkert gå bra tänkte jag.
När mamma till slut bara hade sina blommor att skylla på bestämdes att vi skulle resa. Då blev det krig i Etiopien.

Pappa blev ombedd att åka till Indien.
Indien!
Så häftigt! Så hemskt! Så gräsligt otäckt!
Och glitter och bjäfs och ett krångligt språk och barnen på skolhem.
-Ja, men mamma, vi får ju vara tillsammans. Och man får ha en kanin där! Lillasyster kan få en kanin.
Så lurade jag henne att det skulle gå bra om bara hon fick en kanin.

Jag pluggade Tamilbokstäver och ord, jag var IVRIG, IVRIG! Mamma tyckte det var krångligt. Men drog igång en packning igen, det kunde hon ju bra numera. Toapapper för tre år. En järnspis. Bindor och underkläder till växande döttrar. Hon fick goda råd och vi fick vaccinationer.
Min bästis fick min hamster. Och jag fick ett silversmycke av henne.

När dagen närmade sig tog min fantasi slut. Jag kunde inte föreställa mig oss i Indien. Det kändes som att hoppa från ett stup. Allt kunde hända. Och inget kunde vara värre än att stanna kvar. Tyckte jag.