Jag fick följa med tant Sonja till Sverige. Hon skulle bara förbi New Delhi på vägen. Vi tog in som daggäster på ett fint hotell med simbassäng! Men vi badade inte. Hon skulle besöka en f.d. blindskoleelev som gick på en hantverksskola. Han mådde bra,men saknade sitt dagliga ris. Sydindier vill gärna ha ris för att bli mätta, nordindier vill helst ha bröd.
Vi fick en fantastisk måltid i hotellrestaurangen och sen reste vi vidare.

Familjen Bergman tog hand om mig i Uppsala några dar tills skolan började. Sen var jag min egen.

Jag hade valt att gå på Fjellstedtska skolan, den var billig och jag kände till den sen innan. Jag gick humanistisk linje, lockades av språken. Min pianofröken var besviken, hon tyckte att jag borde ha blivit kantor, men jag trodde inte jag spelade tillräckligt bra. Det vet jag inte heller om jag gjorde, men jag trivdes i alla fall med mina många språk.
Vi bodde två i vart rum, och vi fick alla måltider serverade. Det var ett riktigt internat. Igen. Jag ägnade mycket energi åt mina läxor, och lite åt kompisarna. På loven reste jag till olika släktingar för att jag ville inte vara till besvär.
Jag fick sköta mycket själv, handla vinterkläder, tvätta, stryka, beställa tid hos doktorn när jag fick hosta. Ordna med pengar. Pappa hade satt undan på ett konto, så jag skulle bara behöva gå till en man på hans jobb så skulle det ordnas. Men den mannen var sjukskriven, och jag visste inte vad jag skulle göra då. Så jag var ganska pank ganska länge. Sydde förskräckliga kläder av nån gardin jag köpt på Myrorna, och sminkade mig med fult smink jag ärvt av en moster, klädde mig i lager på lager. Jag såg märklig ut.

Om jag hade skickat bort mina barn hade jag sett till att nån tittade till dem varje vecka och frågat efter en checklista hur det gick med pengar, kläder, hälsan, studierna och relationer. Gymnasiebarn är inte vuxna, men det har vi lärt oss sedan.

Jag undersöktes för TBC eftersom jag hostade tills jag kräktes. Det var första gången jag hörde diagnosen astma. Ingen behandling.

Jag skrev kortfattade brev hem, och svarade på deras för gamla frågor och fick svar på frågor som jag redan glömt. Ett brev kunde ta två veckor. Jag räknade ut att jag gått i tio olika skolor och det skrev jag och berättade. Då grät mamma. Hon hade ont i hjärtat, och jag blev väldigt orolig. Grät över det på nätterna. En dag var det nån som lurade mig att det var ett telegram till mig i telefonen. Ingen svarade, så jag gick till telegrafstationen för att hitta telegrammet. Det tog lång tid att tro på att nån bara hade skojat med mig. Det var INTE skoj!

Lite trygghet hittade jag. Hade en pojkvän som jag reste omkring i Uppland med. Han spelade på orglar och jag vände blad. Han var kantor i en liten kyrka, fast han bara gick i trean på min skola. Jag fick framförallt en väldigt fin kompisrelation med hans mamma. Vi gjorde något som var lite dumt, men bra som avskräckande exempel för mina barn- vi förlovade oss. Jag drömde om ett ”hem, ljuva hem”. Vad han drömde om kan jag bara gissa. Jag var ganska tillknäppt och drog en tydlig gräns, så han kom inte så långt som han ville… Han skrev ett brev till mig när jag var i Indien på lovet, och så gjorde han slut. Oj, jag grät. Mest över mammas uppenbara lättnad, tror jag. Föräldrar är inte alltid så psykologiska…

Jag växte upp på den skolan, fick kompisar som jag har kvar- alla andra hade jag tappat bort. Jag var inte så bra på att knyta vänskap, hade inte tränat på det. Vi levde så intensivt tillsammans. När familjen kom hem hyrde jag en etta i närheten av deras lägenhet. Sen började jag jobba och flyttade ner i stan. Jag tog steget ut i min värld.
Inne i mig finns tre världsdelar, Europa, Asien och Afrika. När jag är i den ena saknar jag de andra två. Men jag är också hemma i alla.

Innerst inne är jag en liten svensk sexåring som längtar ut i världen. Detta är min historia.