Akvarell: Solstrale Jag känner
isad sjöände frost i själen...
jag känner sorg och förtvivlan sömnlösa nätter, kroppen värker solens strålar når mig inte mer jag är för långt borta för att nås
någon med sin fantasi har satt ett lås det är då jag slås in i ett slags bås...
det är inte älsklingen, det är inte jag i vägen det är verkligen någon annan som stjäl den ... ... ... ... ... ... ... solen ... ... ... ... ... ... ...
min älskade... jag känner mig trasig jag känner dig hel du känner mig trasig du känner dig fel
min kropp så spänd du försöker ge mig frid men det finns inte tid den är på glid
men... något elakt och hemskt bredvid skruvat skämt och bränt på allt smutsar snuskar äcklar skändar
mig - mitt jag - min själ
Du ditt snusk... jag känner dig Du som stör mig
Jag... jag känner mig själv det gör ont att slås av att någon kan vara så grym emot någon som den känner
Ni mina vänner... jag känner min älskade min älskade känner mig han får göra det jag vill
det är bara min älskade som får röra mej det är bara min älskade som får älska mej
Fri vers
(Prosapoesi)
av
Solstrale
Läst 164 gånger och applåderad av 9 personer Publicerad 2020-10-19 11:39
|
Nästa text
Föregående Solstrale |