i det dunkla ljuset över bordet... en tallrik mannagrynsgröt upphälld ånga... manad att sätta sig till bords men hejdas av ett ljus... det glimrande far förbi fönstret så att han måste gå fram för att se... ute är det mellan dag och skymning då solen blekt sitt sista moln... i den stunden faller snöflingorna uppå rutan... det är nästan så att han hoppar till då det kommer så plötsligt... han glömmer sig... blir ståendes där tills kaneltimmen når skummtimmen... mannagrynsgröten har kallnat...

han sätter på ugnen... sedan rör han ut gröten med en skvätt kaffegrädde och ett ägg därpå tillsätter han hackad mandel och några russin... det får bli en mannagrynspudding slickar han sig om läpparna när han vet... hur gott är inte det... och det var ju lika bra det...

strax efter han skjutit in puddingsmeten i ugnen upptäcker han... aha sylten är nästan slut... burken skrapas omsorgsfullt ur i en kastrull och blandas upp med svartvinbärssaft... i skåpet finns en liten mån potatismjöl kvar oh gode Gud tänker han... detta var menat... han vispar i potatismjöl och sätter på plattan för att koka saftsoppa...

i frysen rör han omkring och hittar till sist en påse frysta hallon... han skär loss en bit av hallonklumpen och lägger ned den i den rykande heta saftsoppan... den svalnar kvickt och sätter sig perfekt tjock... smakar av med en sked socker och några droppar citronsaft... mannagrynspuddingen doftar underbart när han tar ut den ur ugnen...

i det öppna fönstret som vätter ut mot fjärden står den och svalnar några minuter... nu stjälper han upp puddingen på ett serveringsfat och dekorerar det med några kvistar citronmeliss... saftsoppan hälls över i en terrin med rosa dekorativa blommor... kanske är det hallon också i motivet tycker han sig se... en djuptallrik rymmer den dekanterade puddingen ny ympad in i prosans värld...

på författarens diskbänk väntar mannagrynsgröten tillsammans med hallonmarmelad och gammaldags mjölk... det infinner sig ett slags metamorfos mellan en farfar och ett barnbarn... omvandlandes ett minne till en verklighet... en verklighet som faller mig väl i smaken...

jag kan känna doften av kanel och äppelkompott som farmor Irma serverade till mannagrynspuddingen då hon levde... när hon gick bort fortsatte farfar Georg att koka sin gröt och mindes sin älskade maka...

det var kaneltimme allorstädes sade farfar Georg de åtta år han sedan levde uta farmor Irma... men farfar var tapper och tappade aldrig hoppet om att få återse sin älskade i himlen...

kaneltimmen sjunger utanför fönstret... de annalkande smakerna av mannagrynsgröten  hägrar...