Solstrale LIVETS VISKNINGAR
han står i stormen av... ljudlösa viskningar... ord så öronbedövande... träffad av isande ordstormar... de skrev sig in i honom... skar in i ben och märg... frostrosorna flyttade in... vintern blev en hård istid... tunga steg springer för livet... bort från bedrövelsens förfall... lögnerna jagar den stackars pojken... utmärglad tärd köps han tillbaks... han sprang men skrämdes av Bambi... hon hade klätt sig i ulvakläderna... clownerna ballongerna karusellerna... sockervadd och polkaklubborna lockade... vid insikten om konsekvenserna... står utredarna fullkomligt chockade... kroppen sammanflätad med rötter... ur jorden syntes bara hans små fötter... hans far fann man under en sten... det var natt svart natt timmen sen... varningsklockorna hade skaldat ut... deras liv i stor fara döden når tillslut... hjärtat rister i den iskalla sanningen... kropparna bärs ut på bår in i huset... sakta går det upp för den som blundat... att ögonen förmörkats av brist på tro... hur bygga en hoppets bro då ansvaret är tungt... över de liv som släckts för en lögn gjorts sann... en sanning de trott var en lögn liksom hot ... går inte att se med blida ögon eller vara efterklok... gryningsmånen möter morgonsolen... kastar ljus över de mörka skuggorna... vad de ser de som misstagit sig stort... ska sent lämna deras bleknade samveten...
texten inspirerad från kritiska artiklar
Fri vers
(Prosapoesi)
av
Solstrale
Läst 320 gånger och applåderad av 10 personer Publicerad 2021-01-16 09:56
|
Nästa text
Föregående Solstrale |