jag gav dig mitt innersta

det flödade av lyriska rader, men...

lurades in i en härva av sjukhet

på stranden låg vrakdelarna utspridda... de var nu täckta av vanskapta föreställningar... dessa bars av de förljugna kråkorna som kunde höras i deras krax över nejden...

barskrapade sinnebilder flög likt kajor... en enda koffeinkick och de var dödens... en duva kuttrade sina vårkänslor på en kal gren... knopparna ville brista men torkan förhindrade dem...

synen av molnen lugnade oron... den solbelysta stigen vittnade om mordet på den fantastiska fasanen... krokusblommorna hade slagit ut i solgasset... det doftade unket ur gräset nu blottat vid plogkarmen... hundskit...

bakom en lyktstolpe tryckte sig en människropp... han eller hon pressade sina muskler till bristningsgränsen... hälsenan small av likt en skottsalva i de inre kamrarna... hjärtat skallade bröstkorgen och smet ut bakvägen... en gråsparv iakttog galenskapen och skrev ned sina memoarer... har ni någonsin sett gråsparvens rede i en naturfilm...

nej det är de oansenliga gråsparvarna som håller sina reden hemliga... ingen kommer åt dem men ändå har alla sett gråsparvarna... lärkan drillade högt i skyn medveten om gråsparvens flygande ouppnåelighet...

på en bänk matade den 65årige hern duvorna som alltid klockan elva... damerna tittade snett på honom där de rullade förbi på cyklar eller med sina rullatorer... pratet startade borta vid pilträdet... en skrämd flock starar kastade sig ut i ett skränande tjatter... en svart katt sprang över gatan... hern kastade ett öga över sin högra axel och spottade tvi tvi tvi...

kråkorna och skatorna höll ting i björken som just fått musöron... den svaga grönskande knoppen gav ett gulgrönt skimmer kring fågeltinget... avhandlandet av vem som hade företräde till fågelmaten var avklarat... gråsparvar gick både först och sist till bords...

anarkin hade brutit ut i en grantopp där koltrasten och sånglärkan slogs om uppmärksamheten... fasantuppen sneglade stolt över sitt kungarike och hånskrattade emot deras intrigerande...

på en stubbe av ett nyss kapat träd i vägkanten satt en skadskjuten igelkott... stubben tillika en piedestal... och i gluggen i allén liknade igelkotten en fallen hjälte upphöjd tilltrotts... ... dock med glorian på sned... räven som gled förbi suget stirrande på villebrådet slickade sina egna sår... en gevärsmynning syntes sikta mot bröstet på fasantuppen... skottet träffade åter den oskyldige fridlysta igelkotten...

kråkorna kraxade vant om den stora middagsmaten... igelkottar var feta så här års... matade med ägg och grädde av förnumstiga damer i kvarteret... nu vankades det kalas... gråsparvarna var inte bjudna... istället for de och skvallrade med koltrasten och lärkan i grantoppen... gråsparvarna hade hittat ett dignande fyllt fröbord och bestämde sig för att undanhålla kråkorna därifrån...

en svans syntes från en balkong intill fröbordet... två kattungar väsnades med att riva ned ett par tomma krukor... uppgivet suckade deras mor och flyttade sina positioner ut i solskenet lade sig på rygg och upplät flytande kost till ungarna... hon visste mer om råttor och sork ändå för att mätta de skraltiga telningarna...

stövaren hade fått upp kornet på en rådjurskid... husse var förfärad över att hans hund inte lydde det "osynliga" kopplet... nu var det för sent att gråta över spilld mjölk... husse gömde kroppen under balkongen... kattan jamade belåtet åt serverad middag... dock var skatorna på humör för en vendetta först innan de gav efter för bytet...

kattan gnagde rådjurskidet in på benen med stor aptit medan ungarna sneglade på tekniken... strax var de med på ett hörn och rev och slet i köttet... samtidigt hördes ett skott och fåglarna flög åt alla håll... några minuter senare hördes husse gräva en grop under granen och begravde ned sin avsaknad av förståelse och empati... han släntrade hem till sin hustru och förklarade sig gå med på en retreat- helg på Gotland...

nitton gråsparvar satt vid fröbordet helt utan konkurrens... talgoxarna och blåmesarna väntade dresserat i buskagen... koltrasten vände löv och drog upp daggmaskar... fasantuppen med hela sin familj skannade åt sig fallna smulor från det äldre parets frukostbord... de hade slängt ut både müsli och fiberfralla som hade gått ut...

barnen släntrade hem från skolan på granntomten... de slängde ett öga in under en balkong i flerfamiljshuset intill och uppdagade rådjurskidet... barnen hämtade en säck och en spade och grävde ned kidet och höll en ceremoni... krokusblomster, snödroppar och vårgäck lades i små buketter över graven... men i jordhögen de grävt upp fann barnen människoben... efter endast några timmar var hela trädgården uppgrävd...

påvisbara fynd av femton människokroppar hittades... fyra vuxna och elva barn mellan fyra och femton år... kråkorna föll av pinn av ren förskräckelse... de erinrade sig hur stor deras flock var och förstod nu varför... benen var begravda men köttet hade fördelats mellan reviren bland dem... gråsparvarna hade vetat hela tiden för gråsparvar vet allt men skvallrat endast med koltrastar och lärkor som aldrig bryr sig om kött...

barnen kollade sig omkring och de förstod nu också varför just deras kvarter hade flest kråkfåglar ikring... de sneglade på de som grävde upp grav efter grav och kunde konstatera att benen var helt rena från kött... därför hade ingen lukt uppstått och därför hade ingen upptäckt benen... men vilka var de döda... i deras stad hade inga saknade uppgetts på decennium... så vilka var dessa ben tillhörande för individer...

kråkorna erinrade sig finaste smaker av dessa lemmar... i kråktinget med skator och kajor kom de fram till att barnen och de vuxna de ätit måste ha tillhört svultna människor... inte en bit fett hade de stött på... och dem själva kunde inte människornas språk... de måste bjuda in duvorna och gråsparvarna för att på så sätt kunna underrätta utredarna...

hur kan fåglar tala till människor... är det ens möjligt... duvorna hade gott öga till den gamle mannen som varje dag utfordrade dem klockan elva... men så insåg de plötsligt att det måste vara han som... men ingen skulle väl misstänka en sjuk nypensionerad man som matar duvorna... och hur skvallra för polisen om deras upptäckt... och jo nu mindes flera äldre kråkor hur mannen utfordrat dem i ett skogsparti intill... vi försöker få utredarna att uppmärksamma området...

nästa dag när fåglarna såg polisbilarna började de cirkulera kring platsen... de flög alla dit och började kraxa... de fick inte utlovad uppmärksamhet från dem men damerna som alltid känt på sig något tokigt skett gick fram... de kunde inget se med blotta ögat men tipsade poliserna... sedan kunde de inte hålla inne med sina misstankar emot mannen som matade duvorna...

kråkorna flög från dunge till dunge för att visa vad de såg från luften... utredarna hittade kläder, skor, väskor och en del utbränd teknik i två mindre eldstäder... fyndplatsen den låg alldeles intill den lokala kyrkan i centrum... så därför förhördes varje anställd där... sådan dårskap började uppdagas... mitt i ett samhälle dör femton individer under loppet av sexton år och ingen märker något alls...

den man som matade duvorna hade aldrig bott i huset där benen hittats... men mannen hade arbetat som volontär i kyrkligtcentrum och erbjudit äldre hjälp med trädgårdar... kråkorna och gråsparvarna började samarbeta allt mer... de samlade bevis tillsammans med skatorna och tömde skatbona på "bling bling"... skatorna var med på kuppen att med detta ta fram bevismaterial till utredarna...

nästa dag fann polisens utredare en uppsjö av tingestar på trappan till kyrkligtcentrum... de började tala om att fåglarna nog ville berätta något för dem... ju fler dagar som gick desto fler nya fynd lades på trappan till kyrkligtcentrum... med detta fann man snart identiteten på alla femton individerna... 

fåglarna utfordrades frikostigt för varje dag... alla i samhället bidrog med ett och annat matnyttigt till områdets fågelflockar som nu mer sågs som samhällnyttiga... men ännu stod det oklart hur hela samhället kunnat lurats eller hållas ovetande om detta makabra... 

en del människor hade sina teorier men ingen av dem skulle gå upp emot sanningen... fåglarna hade nu förstått hur det hela kunnat ske även för dem ovetandes... det var så att gråsparvarna segregerats och satts i utanförskap av kråkfåglarna och fasanerna... därför att gråsparvarna inte tycktes lika fina som dem... men allt mer började fåglarna samarbeta och alla förstod de nu hur ont de gjort gråsparvarna... ingen av dem hade lyssnat på dem...

gråsparvarna berättade om hur detta gjorts möjligt av två andra människor... en som arbetade i kyrkan och en som var ansiktet utåt i staden... de hade förgripit sig på barnen och sedan hållit dem i kyrkans frysbox... efter att de styckats och för var dag som gått hade köttet delats ut till kråkorna...

dungen bakom kyrkan hade använts som plats för utfordringen av fåglarna... det var där det fanns gammla vikingagravar... och i dungen det inte  vandrade särskilt mycket folk... de gamla fornlämningarna var sedan långt tillbaka utan fornminnesskylt... och om någon frågade efter dessa fornlämningar pekade prästen och politikern ut kullen mitt emot kyrkan... där fanns också vikingagravar och fornlämningar...

fåglarna kraxade och kvittrade vid den gamla fornlämningen bakom kyrkan när poliserna kom den sista dagen... de hade nu förstått fåglarnas signaler och tog sig dit för en titt... när de lyfte på mossan fick de sig en smärre chock... flera handlingar, dokument och fler benrester hittades... dokumenten vittnade om att flera av offren hade kommit till staden för att få skyddad identitet... det var kvinnor och barn som flytt från våldsamma män...

pappor och makar hade dessa barn och kvinnor flytt ifrån... de flydde för sitt liv i tron att få skyddad identitet... de kom till staden i tron att kunna leva öppet under skydd... men de mötte döden... det mest makabra var att detta var i maskopi med de män som förföljt dem... dessa pappor och makar hade velat se sina barn och makar döda... ja det var helt absurda tankar som for genom buskagen den kvällen bland fåglarna i staden...

vilka var dessa människor och givare av en fristad för fåglar och människor... fåglarna och människorna som följt varandra genom åren... dessa tre män i staden som tillsammans utfordrat fåglar och alltid värnat om utåt sett deras medverkan till en levande stad... slogan löd dessutom "där det finns fåglar där finns det frihet"...

gråsparvarna begav sig till kyrktornet och satte sig där att sörja... kråkorna klängde sig fast vid kommunhusets tak och kajorna flög till gravplatsen i staden... koltrastarna barrikaderade sig vid entrén till polishuset... stararna flög i flockar runt runt stadstorget... lärkorna flög till vart och ett offers hem och sjöng sina vackraste drillande frimodiga tonföljder...

fasanerna samlades utan för entrén till kyrkan... på skolgårdarna flög talgoxarna och blåmesarna runt runt alla barnen för att visa dem vägen till offrens dumpningsplatser... rektorerna sprang efter barnen och föräldrarna slöt upp...

där och då i allt detta fågletjatter mitt bland stadens centrala byggnader kunde alla medborgare höra fåglarna utropa namnen på de skyldiga... aldrig någonsin hade fåglar hörts tala till människorna... varje individ upplevde fåglarnas insikter och vetskaper... som om det voro mänskliga tankar... fåglarna berättade om vikten av att hålla samman och att inkludera varandra i gemenskapen allt för att undvika att något sådant här skulle kunna återupprepas...

folket i staden stod som förstummade mitt bland husen... där de fick syn på alla bilar med folk som kom från alla städer där offren hörde hemma... det var deras anhörig som slöt upp och fick bli famnade och stöttade av stadens befolkning... fåglarna hela tiden sjungandes och berättandes om det som skett...

människorna lärde sig att lyssna till sin intuition och till fåglarna sedan den dagen... ingen ska vandra ensam utan skydd från mörkret sjöng hela skaran människor tillsammans... och sedan den dagen har alla insatser för att förebygga utsatthet lyckats... tack vare att en enda liten fågel viskade i ett öra...