SAMTAL MELLAN TVÅ TRÄD

stela trötta vindpinade stammar

ett par i nattens storm anammar

svartblåa siluetter mot månsken

i blålila nattskymning lyser gren

konversationens avstånds missmod

mittpunktens öppenhet som förstod

skådar dimhöljt ljus i gryningstimma

mellan stammarna silande solstrimma

visorna skrivs där de sjungs viskande

vinden i kronan tvåstämmigt piskande

harmonisk drömskt minnet av grönska

vad en sol kan ge faller helt i glömska

kvar står stammarna i sin vinterträda

höststormen trädkronorna tycks städa

förbrukade löv i strömen faller så strid

tänk vad himlen just då tycks vara vid